Köttbiten hade jag tuggat på sedan lunchen och jag minns att jag inte vågat spotta ut den. Så kom pappa och räddade mig. Året var 1961 och jag gick faktiskt på daghem. Det hette daghem och det var mest förvaring som jag minns saken. Alla skulle göra lika. Smaka på allt förväntades man göra, vilket då innefattade sådant man inte tyckte om. Kissa på kommando var en annan sak jag hade svårt för.
Nu kunde man ju låtsas att man hade kissat men det blev svårt när behovet uppkom senare och man skulle förklara hur detta kunde vara möjligt. Jag minns faktiskt inget bra alls från daghemmet och trodde nog förr att det vara så för att jag varit för liten för att kunna minnas. Nu möter jag vuxna som med glädje minns sin tid i förskolan. Ett tecken på utveckling förmodar jag.
Nåväl, pappa blev arg. Ja han blev väldigt arg. Personalen borde ha sett på mig att jag var ledsen ansåg han när han fann mig gråtande i ett hörn. Efter den händelsen blev det dagmamma för min del.
Nuförtiden innefattar förskolan så mycket. Det handlar om lärande, utveckling och omsorg. Barnen tvingas inte tugga på köttbitar i fem timmar och personalen ser varje barn. För mig var daghemmet en främmande plats där jag inte förstod reglerna men ändå skulle akta mig för att göra fel. Dom klossar jag byggde fint med skulle någon annan plötsligt ha för att det var någon annans ”tur”. När pappa orkade var jag hans ”prins” men i förskolan var jag ingen. Jag hade inget mer där än en krok med tillhörande skylt. Jag hängde min jacka vid båtenskylten. Jag ville att dom skulle se att jag var snäll men det gjorde dom aldrig. Jag var en bland många och det var rättvist på det sättet att ingen var mer än just en bland många.
Dom andra barnen på min gård hade sina mammor hemma hela dagarna så när jag fick en dagmamma på min gård kunde jag äntligen leka med dom barnen.
När det inte regnade var alla ute och ”släppa in” gjorde man bara på nåder och i undantagsfall.
– Du har ingen mamma, kunde dom säga barnen.
– Det har jag visst, fick jag förklara, men inte här!
Det gjorde ont men jag var ”någon” på min gård och Frideborg var en snäll dagmamma som ibland bakade bullar. För just det var ofta de andra barnens bevis på sina mödrar. Dom kunde komma ut med en bulle i handen och då ville alla springa in och hämta en bulle. Ibland fick jag en bulle av Frideborg!
Tiden i förskolan och tiden i skolan är viktig för barns utveckling. Som föräldrar gör vi så gott vi kan utifrån det vi förstår och hur våra liv ser ut. Allt vi gör blir kvar i barnen och vissa saker blir till knivskarpa livslånga minnen.
Jag blev förskollärare och kanske var det köttbiten som avgjorde den saken. Någon sorts oro för att det kunde finnas barn som gick och tuggade med tårar i ögonen.
Jag ville trösta och se varje barn vilket kan tyckas som en anspråkslös dröm hos en långhårig 18-åring.
Det var kärlek som gjorde att pappa såg hur ledsen jag var den där dagen för länge sedan och det var kärleken till mig som gjorde honom arg på personalen. Personal i förskolan kan inte förväntas älska alla barn, det krävs något annat. Inlevelse, empati och förmåga att se prinsar och prinsessor i alla barn. Tro nu inte att ”gubben” med det sagt helt saknar genusperspektiv. Jag är uppvuxen med en pappamamma. Flickor må vara prinsar och pojkar prinsessor men dom ska vara sedda för sitt goda och respekterade för sin värnlöshet.