Så kom då äntligen sommaren, precis när semestern var slut. Ja ja, det är ju bara ett år till nästa gång. Men jag är inte bitter, nej då, att jobba är också kul… särskilt när det är tjugofem grader varmt ute. Det går bara lite trögare än vanligt att starta upp kropp och hjärna igen, tur att det är några dagar tills eleverna kommer.
En av mina favoritsysselsättningar alla årstider är att lyssna på ljudböcker. Funkar perfekt till promenader, städning, matlagning och annat pyssel. Även stunder på stranden och i solstolen blir mer intressanta med en bok i öronen. Dock kan jag inte ligga still i soffan bara och lyssna, då blir jag rastlös, så det blir ju väldigt mycket uträttat när det är extra spännande - allt för att få lyssna vidare. Att lyssna i bilen är också ett bra sätt. Den allra första bok jag lyssnade på - Stieg Larsson - blev en sån där bilföljetong. Vi lyssnade till och från jobbet och varje morgon var det svårt att slita sig och när vi kom hem behövde vi inte ens säga nåt till varann, vi gick direkt in och lyssnade vidare hela kvällarna i stereon. Våra barn var lite irriterade på oss, vi var totalt okontaktbara och hyssjade på dem så fort de försökte prata med oss.
Med tiden har det blivit många böcker och jag är smått beroende. Extra irriterande är det ju då när telefonens hörlursfunktion plötsligt lägger av. Bara så där liksom, mitt i en mening, ingen som helst förvarning, inte ens ett litet knaster. Som vanligt alltså, när saker går sönder. Det går ju att lyssna via dator också, bara lite krångligare att bära omkring på och gå på promenad med. Så den här sommaren har känts torftig på flera sätt, inte bara beroende på vädret. Tänk vad mycket som skulle blivit uträttat om man bara haft nåt att lyssna på, bra dock att ha det att skylla på när jag tittar tillbaka på alla projekt som inte blivit klara eller ens påbörjade. Idag har ny telefon införskaffats så nu finns väl inga ursäkter längre, varken för uteblivna promenader eller ogjord städning.
Ikväll har jag haft förmånen att ha familj och släkt samlade då vi firat svärfars åttioårsdag. Han är pigg som en mört och har lovat att fortsätta vara det länge till. Familjen består numer även av ett barnbarn, hur mysigt som helst, och fler lär det väl bli hoppas jag. Men man glömmer fort hur de där småbarnsåren är, när man gör tusen saker samtidigt och har ögon i nacken, så det är dags att börja träna upp sig igen.
Mitt eget firande fortsätter imorgon, det verkar aldrig ta slut, men så ska det väl vara när man fyller jämt, det fortsätter året ut liksom. Instruktionerna har bestått i att vara redo ett visst klockslag, med packning bestående av nödvändigheter för övernattning, oömma kläder och svarta kängor. Något säger mig att det kommer att bli kul, men jag kan inte gissa vad det är. Svarta kängor? Kan ju knappast bli fråga om löpning eller bergsklättring i alla fall.