Information till våra läsare

Den 31 december 2024 är sista dagen som Folkbladet ges ut. Detta innebär att vår sajt inte längre kommer att uppdateras efter detta datum.

Vi vill tacka alla våra läsare för det stöd och engagemang ni har visat genom åren.

För er som vill fortsätta följa nyheter från Norrköping och Finspång hänvisar vi till NT.se, där ni hittar det senaste från regionen.

Tack för att ni varit en del av Folkbladets historia.

När Clint Eastwood spänner blicken i mig

I skrivande stund sitter jag på tåget mellan Norrköping och Lund, låter kaffet och den efterlängtade solen, som smiter in genom fönstret, väcka mitt morgontrötta sinne.

Coola Clintan, 92 år ung, spänner blicken i mig när han väser: “Släpp aldrig in gamlingen i livet”.

Coola Clintan, 92 år ung, spänner blicken i mig när han väser: “Släpp aldrig in gamlingen i livet”.

Foto: Kevork Djansezian/AP/TT

Krönika2023-04-24 12:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Tankarna har ännu inte fått något fäste, utan flackar mellan dagens arbetsuppgifter, barnen och helgplanerna. Inget märkvärdigt i detta, endast en tidig morgonstund för en privilegierad medelålders man i gråzonen mellan nattsömn och förvärvsarbete. Tankar och känslor växlar mellan självförtroende, tvivel, förnöjsamhet och ängslan. Jag känner mig trygg med de stundande arbetsuppgifterna, samtidigt som en viss ängslan för att inte kunna prestera tillräckligt väl, gör sig påmind. Jag känner mig klok och erfaren i föräldraskapet, samtidigt som en oro över hur barnen egentligen mår, lägger sig som en våt filt över lugnet.
Att ha två röster, eller auktoriteter, i huvudet, som dessutom pratar med skilda tonlägen och med diametralt olika budskap, betyder väl nödvändigtvis inte att man är psykotisk? Nej, jag tror inte det. Vad jag har förstått så brottas de flesta av oss med motstridiga röster i
huvudet. Kain mot Abel, det onda mot det goda, moralen mot omoralen och så vidare… Två auktoriteter, som båda hävdar sin rätt.
 

Mina inneboende röster är inga mindre än Clint Eastwood och Sjukgymnasten. Coola Clintan, 92 år ung, spänner blicken i mig när han väser: “Släpp aldrig in gamlingen i livet”. Han gör det med budskapet att det alltid finns en ny utmaning att ta sig an, alltid något nytt
att lära sig, att aldrig tillåta sig att stagnera och vila på lagrarna. Han är krävande och framåtlutad. Det är Clintan som håller mig på tå, som får mig att lägga på den extra vikten på skivstången, pressa mig den extra kilometern på joggingrundan och att läsa ytterligare en
forskningsöversikt för att hålla mig ajour inom yrket. Utan Clintan skulle livet vara en mer stillsam transportsträcka mellan vaggan och graven. Utan Clintan skulle livet också innebära färre störtdykningar, tårar och kroppsskador. Clintan är med andra ord inte helt oproblematiskt cool, han triggar även min riskpersonlighet.
 

Sjukgymnasten är inte lika cool som Clintan, men likväl en auktoritet som slåss om känslorna och beslutsfattandet. Det är sjukgymnasten som lägger huvudet på sned, himlar med ögonen och med förnumstig röst proklamerar: “Min vän, du måste acceptera att du inte är 25 år längre. Du måste lyssna på kroppen och ta det lite lugnare ibland.” Sjukgymnasten är en tråkig jävel, en bromskloss som skymmer sikten för livet. Åtminstone om Clintan fick större mandat. Det är sjukgymnasten som får ta hand om min värkande rygg och utslitna knän. Det är sjukgymnasten som beordrar mig att dra ner på tempot, inte ta på mig fler uppdrag och att tänka mer på sömnen, matvanorna och återhämtningen. Det är sjukgymnasten som viskar “Good enough” när Clintan samtidigt väser “Du orkar lite till, gubbjävel”.
 

Som ni förstår, är det en ständig konflikt mellan dessa auktoriteter. Det är Clintan som står för drivet, självförtroendet och vinnarinstinkten, men också för högmodet och risktagandet. Det är sjukgymnasten som står för tvivlet och ängslan, men också för förståndet, erfarenheten och återhämtningen. Med tiden har jag förstått att jag behöver båda dessa auktoriteter i mitt liv.
Om jag bara hade Clintan, skulle han sannolikt leda mig till bårhuset eller dårhuset. Om jag bara hade sjukgymnasten, skulle jag å andra sidan dö av tristess och lättja.
 

En strategi för att navigera mellan rösterna är att spela ut gubbarna mot varandra. När jag står inför sjukgymnasten, för femtielfte gången med utmattningssymtom eller ryggsmärtor, kan jag alltid skylla på Clintan. När sjukgymnasten står med armarna i kors, huvudet på sned och formulerar sina förmaningar om “Vad var det jag sa…” kan jag alltid slå ut med armarna och skylla på den 92-årige legenden Clint Eastwood.
 

När jag ligger i soffan, med chipssmulor över hela kroppen och sträcktittar på helgens åttonde fotbollsmatch eller ännu en Netflixserie utan slut, då vet jag att Clintan till slut stryker sin skäggstubbiga haka mot min axel och plirar allvarligt med ögonen. “Varför ligger du här och låter ditt dyrbara liv passera, gubbjävel?” Då slår jag bara ut med armarna och förklarar lugnt för den lomhörde Clintan att min sjukgymnast har ordinerat rast och vila över helgen, “Relax, Clintan, Relax…" 

På så sätt navigerar jag mellan förnuft och galenskap.
Mellan arbete och återhämtning.
Mellan Clintan och Sjukgymnasten.
Mellan Norrköping och Lund.
Så är det med det.