Att rockvärlden förlorat en viktig pjäs är så klart sorgligt, och nu mer än någonsin blir hans ord hjärtskärande – men det som skär mest i mig är att det helt plötsligt visar sig att alla alltid har älskat Lou Reed.
Facebook svämmar över med R.I.P:s och Instagram har gått från att vara en kok- och träningsbok till att bara visa ett ansikte. Insta-Reed. #loureed.
Det gör mig bestört. Så fan heller att ni alla älskar Lou Reed. Majoriteten av oss äter ju tacos och tycker att ”Så mycket bättre” är ett rätt hyggligt lördagsalternativ. Det går ingen rak linje mellan Lou Reed och ”Så mycket bättre” – så mycket vet jag – trots att Ebbot Lundberg är med i årets upplaga.
Det är inte bara den falska sorgen som stör mig. Det som retar mig mest är den förlorade uppmärksamheten på den ”vanliga” döden. Det skrivs inga runor eller R.I.P:s i kvadrat när Conny Persson till slut inte orkar stå emot cancern som spridit sig till kroppens alla hörn. Att han dör 35 år gammal och lämnar en tom stol i kontorslandskapet i staden Någonstans bryr sig väl ingen om. Vi imponeras istället av att Lou Reed levt myten om sex, droger och rock n roll till den milda grad att de fick byta ut hans lever. Rock on. Fuck yeah.
Jag är ledsen, Lou – men jag är mer imponerad av alla anonyma och anspråkslösa Conny Perssons där ute än vad jag är av dig.
Att ha en talang som den Lou hade är för mig en gudomlig grej. Det finns få som han – och i min bok är det en raksträcka till ett bra liv med det registret. Anspråkslösa Conny däremot, han som inte har de där haktappande egenskaperna, har en betydligt svårare väg till att sätta sitt liv i det lyckliga facket. Han kommer vara halvkass på hockey eller fotboll, han kommer kämpa med betyg, lägga örat på sig själv och fundera ut vad han vill bli när han blir stor, få finnar, bli dumpad, spara ett par hundralappar av studiebidraget i ett par månader så han har råd att åka till Rhodos med polarna, han ska hitta ett skitjobb efter studenten och spara ännu mer pengar så han kan upptäcka världen med en ryggsäck, ta dykarcertifikat, tatuera sig, komma hem utan en könssjukdom, bli kär i någon som inte hatar att han har en skinnsoffa, hitta en tillräckligt bred utbildning eftersom han fortfarande inte vet vad han ska bli när han blir stor, ha tentaångest, ångest, skriva ett cv, ljuga på en intervju var han ser sig själv om fem år, vara trevlig mot en chef som han egentligen har lite svårt för, ta lån och kämpa för att sätta en avbild av honom och kvinnan som inte hade några problem med skinnsoffan till världen. Allt för att sedan få cancer och dö.
Varje gång en rockstjärna dör ska jag tänka på en Conny. Lou Reed har skapat poesi och det är viktigt – men att Conny har kopierat papper, stämplat saker, sett till att servern fungerat och vetat var frankeringsmaskinen står är fan rock n roll.
R.I.P Conny Persson.