Ibland sker det där, som vore väldigt skönt om det vore ogjort.
Mitt i ett andetag så stannar världen upp och det enda som hörs är dina egna hjärtslag. Hjärtslag som knappt är förnimbara, men som ändå pumpar ett sargat blod genom genom en kall kropp.
Där står du med en ny verklighet, som ska fyllas med livsuppehållande åtgärder. En tomhet väntar på att fyllas med gnistrande och glimmande upplevelsepaket.
Det ska spottas i nävarna och dras upp ogräs och sås nya frön till kommande, prunkande kärleksrabatter. Doftrika promenader med trevande händer, som letar en varm famn att få landa i.
Allt känns så enkelt och lätt när irrgångarna i en kärlekslabyrint löses tillsammans. Fyra ögon ser tillvaron på ett lustfyllt och enkelt sätt. Ett fel valt vägval möts med ett skratt och en kyss. Kärlekens bägare vattnar allt det törstiga. Allt verkar omättligt...
Så en dag så glömmer vi vattenkannan och några blommor börjar vissna. Ett duggregn räddar några maskrosor på uppfarten. Om blott för en stund.
Dom där små skratten och ordlekarna ersätts av plötslig trötthet och vardagen börjar sakta bli just vad den är. Vardag. Vardagar som är meningen med livet. Helger är lediga och korta. Men vardagar är många och långa. Helger är bara efterrätter på veckans långkok.
Låter det tråkigt..?
Men ofta är det väl så att vardagarna är den goda myllan till helgernas blomsterbukett?
Många umgås mer tid med arbetskamrater, än med den kärlek vi valt att leva med. Vi följer varandras tidsförlopp och vet ibland mer om varandra, än den som du valt till din kärleks vattenhål.
Helt plötsligt så står vi kanske där med en knippe bleka eterneller och inser att dom är omöjliga att återväcka till sin skönhet och doft, hur mycket vi än vill vattna dom.
Men ditt hjärta stretar på med sakta slag...