Nyligen satt jag och pratade med en elev som har gjort en fantastisk resa från årskurs sex till nio.
Utan att gå in på detaljer kan jag säga att det är en elev som kom till oss för fyra år sedan, med stora kunskapsluckor, sargad självkänsla och med avog inställning till vuxenvärlden. Om en vecka kommer denna elev att få ett betygsdokument i sin hand som vittnar om en enastående resa i lärande, men också ett dokument som öppnar dörrar till fortsatta studier och en hoppfull framtid.
Ett par dagar senare stod våra folkvalda politiker och debatterade skolfrågor. Utan att gå in på mina partipolitiska sympatier, kan jag dock konstatera att argumenten känns aningen urvattnade, att det fortfarande handlar om huruvida kommunen eller staten ska bära huvudansvaret och att ”någonting” måste göras för att höja läraryrkets status. Politikerna tävlar i att ösa mer pengar löften och personal över skolan. Jag förstår det pressade opinionsläget, men ändå skulle jag önska att någon reste sig upp och förkunnade att fler personal inte löser skolans problem. Forskningen är relativt klar i just den frågan. Skolresultaten blir inte bättre av fler lärare, ”elevcoacher” eller ”lärarassistenter”. Skolresultaten blir endast bättre av att vi får rätt personer att välja läraryrket och att vi lyckas kompetensutveckla den lärarkår som vi redan har. För att citera den pedagogiska gurun Dylan William: ”De enda som jag vill se i skolsammanhang är människor som verkligen vill lära andra något. Bara de kommer att investera så mycket kraft som det faktiskt behövs för att bli goda lärare.”
Vi som arbetar i skolan borde nog höras och synas mer i debatten. Jag vet inte varför vi inte gör det, men kanske beror det på att vi inte riktigt känner igen oss i svartmålningen av svensk skola. Vi som varje dag initierar och deltar i givande möten med våra elever, vet att kvaliteten endast står att finna i just mötet mellan en skicklig lärare och dennes adept. Kanske håller vi oss utanför debatten för att det är maj månad och att vi faktiskt inte har tid. Vi har fullt upp med det viktigaste som finns, nämligen att bygga goda relationer, leda lärandet framåt och att på individnivå, få varje unge att lyckas med skolan.
Vad gör då detta skolpolitiska inlägg gör i en Kultur- och nöjeskrönika i en av vår stads dagstidningar? ”Kulturen” står att finna i den studiekultur som vi bygger, tillsammans med våra elever, en kultur där det är tillåtet att vara duktig och att värna om en bred och djup kunskapsutveckling. ”Nöjet” står att finna i krönikans första stycke, nämligen i förmånen att få följa det uppväxande släktet, på deras livsresa från barn till ungdomar, från låga till höga förväntningar och från kunskapsluckor till ett kuvert, innehållande ett dokument med bokstäver som öppnar framtidens dörrar.
Det är ett sant nöje att vara del av detta.
… och det nöjet delas nog av de flesta som vet betydelsen av att få göra en livsresa från uppgivenhet till sann hoppfullhet.