Mitt namn är Nils Bruno Dylan. Det räcker om ni ropar ”Dylan” så kommer jag. Det är egentligen min matte som skulle ha skrivit den här krönikan, men hon tog semester, så jag får försöka styra upp det hela. (Jag skulle nästan kunna göra vad som helst för min matte!) Den här gången tog hon nämligen med mig också på sin resa. Jag borde kanske ha anat något redan när hon tog mig till Smådjurskliniken där jag fick en rabiesspruta. Och allt det där pratet om Spanien, men hur skulle jag kunna veta vad Spanien var för något?
När vi skulle åka flygplan satte matte mig i en pytteliten väska som hon puttade in under flygstolen framför sig. Jag fick nästan ligga dubbelvikt, men det gjorde inte så mycket för jag fick äta en massa godis samtidigt. Jag sjöng bara en liten stund för de andra passagerarna när vi skulle landa.
När vi äntligen kom fram förstod jag att hela den här resan arrangerades för att jag skulle få träffa min hundkompis Henny! Det mesta i min familj kretsar nämligen runt mig, tror jag i alla fall.
Nu vet jag vad Spanien är! Det är hundarnas paradis! Lite kulturkrock var det förstås men jag gillar det! I Spanien får alla hundar springa okopplade nästan jämt. Det var bara när vi skulle gå inne i stan som jag var tvungen att gå så där fiiint i koppel.
Jag älskade att promenera på mattan av fallna löv, genom dungen med eukalyptusträd, vidare genom pinjeskogen där jag skuttade som en hare mellan grästuvorna. Där pinjeträden tar slut börjar stranden. Där sprang jag som en tok i flera kilometer, och när havet låg stilla tog jag mig ett litet bad. Vi mötte ofta andra hundar på våra promenader. När jag möter en hund i Sverige måste jag fortsätta att gå fiiint och inte hälsa om jag inte får tillåtelse av matte eller husse. I Spanien råder en annan kultur. Där är det naturligt att hundarna springer fram till varandra, nosar och leker lite under tiden som mattarna och hussarna byter några ord. Sedan går vi vidare och antagligen möter vi snart en annan hund med husse eller matte. Jag tycker bäst om andra små hundar och valpar.
Det är roligt att lära sig nya kulturer. Om vi hundar klarar det så borde ni människor, som själva verkar tycka att ni är så kloka, också göra det.
Några dagar runt jul lämnade husse och matte mig själv i Spanien hos Henny och hennes husse när de stack iväg till Marocko. Det var helt okej för mig. Strandpromenaderna och Hennys husses godis var toppen tycker jag! Husse och matte kom tillbaka till mig efter fyra dagar och berättade om kameler, apor och en försvunnen resväska. Nu ropar matte från soffan att jag ska lägga till att hon trots resan i Marocko stödjer Västsaharas kamp att bli ett land fritt från Marockos ockupation.
Tack för mig! Nu ska jag upp och hoppa på matte, slicka henne i ansiktet och sätta lite fart på henne.