Kanske var det inte så ofta vi byggde snöhyddor, åkte skidor och hade snöbollskrig. Inte så ofta som jag tror mig minnas. Minnet luras ibland minsann. På samma onyanserade sätt minns jag tydligt både lyckliga stunder och riktigt jobbiga stunder från min barndom. Det där andra ”vardagligt vanliga” måste ju ha funnits mycket av. Även om det vanliga kunde brytas av såväl lycka som smärta var nog rädslan för smärtan större än hoppet om lycka. Kanske är det just det där som gör att jag nu uppskattar vardagliga upprepningar. Möjligen ett tråkigt personlighetsdrag. Samtidigt finns ju någon sorts lycka i att allt är som det brukar vara, att alla man älskar finns kvar och att inga nya katastrofer inträffat i världen.
Som barn kunde jag, som de flesta barn, ge mig hän i stunder av lycka och i stunden släppa all annan oro. Dessutom var omvärlden långt bort och nära krig mycket länge sedan. Att förmå ”vara i stunden” är och var en gåva. Jag har vänner ja eller bekanta, som far troligen benämnt personerna, som har kvar den där förmågan. Själv bär jag ständigt på ett berg av oro. Det är rätt tungt ska du veta, ja du kanske tillhör dom som vet. När jag nu sitter och skriver har jag det där berget i knät som någon sorts jättebebis om än helt utan barnslig charm. Det händer att berget liksom lämnar mig under vakna nätter, kanske går ett varv runt huset eller snarare rullar ett varv runt huset. Jag tror jag lurat mig att tro på natten som en riskfri period. Alla sover och vad skulle kunna hända? Just den sista frågan vill jag inte fördjupa mig i, jag är ju inte dum men samtidigt mycket rädd om nattens vila från ”berget”. Jag saknar inte heller fantasi men har kommit på att om jag låter fantasin bli till målningar, små strofer eller rent av sånger så har fantasin fullt upp med dessa små uppdrag.
Att vara maskrosbarn betyder att en även blir maskrosvuxen för många av oss. Oron finns där och känslan av att inte vara älskad. Behovet av att vara till nytta, bära lite mer och jobba lite mer finns där. Få uppskattning eller skita i allt. Tror nog att närheten mellan ansträngning och att ge upp är vanlig bland allehanda maskrosor. Nu anser många att maskrosor ska rotas ut inser jag. Själv vill jag så gärna att så många som möjligt ska få blomma vilket känns tungt att skriva i snötider som dessa. Maskrosbarn som får blomma blir kanske inte maskrosvuxna.
En del människor tycks inte ha tillgång till sin egen saga utan ser egna framgångar som tecken på självkontroll, talang och vilja. Dom såg kanske aldrig vargen på väg till mormor i den mån dom alls brydde sig om mormor. Dom mötte ingen drake och prinsessan med tillhörande kungarike behövde aldrig vinnas. Hur som helst tycks en del ha gått vilse i sin egen förträfflighet. Nyordet att begrunda är tydligen ”bubbelhoppa”, alltså att medvetet byta perspektiv för att få nya perspektiv och bättre förstå andra. Det låter klokt tycker jag så gubben ämnar bubbelhoppa efter förmåga och det något onda i foten hindrar väl inte den typen av hopp?
Jag passar på att snöröja även hos grannen. Nej inte av snällhet utan för att vara till nytta och kanske rent av på det sättet förtjäna ett vänligt ord. Det är lättare snö idag men så har jag ju det där berget att kånka på, försiktigt försöker jag ställa ifrån mig det mot en större snöhög. Kan man göra så? Hm, det tycks fungera, mitt orosberg står där stort och mörkt och jag lämnar det där. Det går bra att dessutom bubbelhoppa lite samtidigt som man skottar tycker jag. Jag rycks ur mitt bubbelhoppande när grannen tutar. Mitt berg står i vägen för hans parkering. ” Är det där ditt”, undrar grannen. ” Mitt och mitt”, muttrar jag men inser att somligt inte låter sig förklaras i vardagen. Så dyker en sång av Thomas Ledin och Mikael Wiehe upp ur djupet i mig ”berg är till för att flyttas” och jag sjunger tyst för mig själv. Tror nog att den sången handlade om apartheid men det finns många olika berg här i världen. ”Tack” säger grannen, ”jag förstår att det är du som skottat, det var väldigt snällt”! ”Berg är till för att flyttas” svarar jag ….vänligt.