Praoeleven fick som hon ville med korna

När den fjortonåriga praoeleven för första gången gick in en lagård full med kor så bestämde hos sig där och då:

Krönika 5 juni 2020 12:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

 Jag ska arbeta med kor!"

Några decennier senare sitter jag en fin majkväll utanför maskinhallen på Ljusfalls Gård och dricker kaffe med Kerstin Algren; praoeleven som verkligen fick som hon ville. På gården som hon och sambon Kjell äger och driver finns ungefär 180 djur. Varav de allra flesta är kor. 

– Vi bodde i Viggestorp och hade nära till stallet i Torstorp och hästar blev snabbt mitt stora intresse, berättade hon.

Familjen bodde granne med distriktsveterinären Lennart Creutz som även hade en smådjursmottagning. När Kerstin gick i åttan och skulle ha två veckors prao fick hon till sin stora glädje en plats hos veterinären.

– På dagarna fick jag följa med veterinären ut till bönderna i trakten och det var där jag på allvar drabbades av korna, sa Kerstin.

– Jag var rädd för att jag skulle tröttna på hästar om de blev både jobb och fritid. Så därför bestämde jag mig för att kor skulle vara mitt arbete medan hästar skulle vara en stor del av det övriga livet, sa Kerstin Algren och skrattade varmt åt minnet av den målinriktade fjortonåring som hon en gång var.

Hon gick på Bergska gymnasiet, tog körkort och såg till att skaffa den 18-månaders praktik av lagårdsarbete som krävdes för att bli antagen till en 40-veckors kurs på Vreta.

– Jag fick sedan arbete på en jourtjänst på Lantbrukarnas avbytartjänst. Det fanns avtal med ett 25-tal gårdar och krävdes det så skulle jag vara beredd att ge mig iväg direkt ut till en gård som behövde hjälp med sina djur. Jobbet passade mig perfekt. Det var ofta delade turer. Först några timmar med morgonmjölkningen. Sedan tillbaka på eftermiddagen. Det betydde att jag hade några timmar mitt på dagen då jag kunde träna med mina hästar i dagsljus, berättade Kerstin Algren.

Så träffade hon Kjell. Han arbetade som maskinmekaniker och var äldste son på Ljusfalls Gård. En gård som han absolut inte skulle ta över. Så gick det som det går ibland. I början av 2000-talet tog Kjell och Kerstin över gården. Och 2004 flyttade de ut till gården.

– Kjells pappa gick bort i cancer. Strax innan sin bortgång skiftade han om från mjölkkor och till dikor. Vi har fortsatt på den vägen och är alltså köttbönder, berättade Kerstin.

Ljusfalls Gård ligger väldigt vackert efter vägen till Lämneå bruk. De närmsta grannarna är en mjölkbonde och två köttbönder. På de vida och kuperade vidderna ser man kor och kalvar åt alla håll.

Kerstin och Kjell är ekologiska bönder. Det betyder att en hel del särskilda regler gäller för sådant som till exempel foder och gödsel.

– Djurskyddskrav är rätt och riktigt. Djuren ska ha det bra. Det är ju min arbetsmiljö. Jag far illa om djuren far illa. Men det är också ett slit med all dokumentation till olika myndigheter, sa Kerstin när vi vandrade runt bland hagarna och djuren.

Det finns många utmaningar med att vara ekologisk bonde.

– Vi använder ju inga kemiska bekämpningsmedel. Vi arbetar istället med växtföljden för att hålla ogräset borta. Att varva vallodling för foder med spannmål och oljeväxter - raps - är effektivt. Ekologisk raps får man dessutom bra betalt för så den är viktig för oss. Dessvärre är även de stora flockar av kronhjortar som vi har här mycket förtjusta i rapsen. För att inte tala om vildsvinen som kan förstöra markerna snabbt och effektivt för oss, berättade Kerstin. 

För att kunna ta ut två löner ur verksamheten behöver de göra mycket vid sidan av djurhållningen. Kjell kör på entreprenad åt andra bönder i trakten, de är återförsäljare av reservdelar och ensilageplast till foderbalarna, Kerstin åker runt med köttlådor till kunder i Norr- och Linköping och det ena med det andra.

Hästintresset finns kvar men korna har nog tagit över det mesta i livet.

– Arbete och liv flyter ju ihop för oss, blir till en helhet som jag älskar., sa Kerstin.

Hennes syster och sambo har en hästgård i Sonstorp. Varje morgon åker Kerstin ner till Sonstorp och släpper ut sina två hästar och äter frukost med mor och far som hyr ett hus på gården.

– Men nu i dessa Coronatider kan vi ju inte träffas som förut. Jag längtar verkligen efter värmen så att vi kan sitta ute och äta frukost, sa Kerstin. 

Coronan har också "knyckt" hennes möjlighet att åka på musikevenemang av olika slag.

– Det ger sån kraft att kunna åka upp till Stockholm på en konsert en kväll. Men nu är allt inställt. Jag får gå här med mina kor stället, sa Kerstin Algren och log.

 


Ämnen du kan följa