Året börjar bra. Jag blir framröstad till ny chefredaktör på studenttidningen Linopressen, byter studieinriktning och börjar läsa en fristående kurs i svenska språket – och vinner novelltävlingen Unga berättare med en sann berättelse om relationen till min mormor. Stoltast är jag över det sistnämnda – eller egentligen är det vänskapen i sig som jag är stoltast över. Fastän det skiljer 63 år mellan mormor och mig så är vi allra bästa vänner.
Fettisdagen 2014. Jag är mitt i livet som språkstudent och svänger förbi ett konditori för att köpa ett par semlor innan jag går till biblioteket och sedan till mormor. Det är mycket nu, tänker jag, mycket att hålla reda på. Den internationella kvinnodagen närmar sig och då ska mitt första nummer som chefredaktör ges ut. Samtidigt måste jag börja fundera på vad jag ska skriva rapport om i skolan, ja, och så ska vi ju hålla tal också – och redovisa kapitel ur boken jag just lånade. Det här funderar jag fortfarande på när jag väl kommer ut ur bibblan. Det känns ganska bra ändå, allt reder sig – jag har ju semlefikat att se fram emot också.
Men då plötsligt kommer en liten flicka fram till mig och ger mig en ros. Reflexmässigt tar jag först emot den, men så hör jag henne mumla något om pengar. Snälla kan jag få lite pengar? Jag ger tillbaka rosen och säger att jag tyvärr inte har några kontanter. Det är sant. En kvinna kommer också fram. Hon upprepar barnets förfrågan, lägger sedan till: Snälla kan vi få lite mat? Och jag tänker då att jo, nog skulle jag kunna köpa dem något. Så vi går och handlar och det är en märklig upplevelse. Inte själva handlandet i sig kanske – men vägen dit. Den gör mig så märkligt självmedveten. Jag har fingervantar, det har inte de. Jag kan prata svenska, de kan bara några ord.
Kvinnan har en bebis också, och han har bara en blöja kvar. Affären vi handlar i har inte rätt storlek. Men de finns någon annanstans, längre bort, förstår jag. Men nu har jag ju ändå köpt mat åt dem, så jag tvekar. Hur mycket ska jag egentligen hjälpa de här främlingarna? Och varför just de? På gatan finns många andra, som sitter på knä med händerna i kors. Bönande. Nej! Nej, jag måste faktiskt gå och plugga nu!
Please, säger mamman och ser på mig med vädjande ögon. Ögon som känns. Jag tittar på henne, den lilla flickan och pojken. Ser desperationen i mammans ögon. Ser skepsisen i flickans. Pojken sover. Jag känner ångesten krypa i min kropp. Deras liv, min studentekonomi. Min studentekonomi, deras liv. Tar till slut ut en hundralapp från bankomaten. Ger den till mamman. God bless you, säger hon och ger mig en ros. Flickan tittar misstroget på mig. Hon ser ut att frysa. Jag känner mig obekväm när jag ska gå. Vad ska jag säga? Ha ett bra liv?
Nej, det finns ingenting bra att säga. Det finns ingen garanti alls för att det är ett bra liv de kommer att få. Jag skäms över min egen tvekan. Vet inte var jag ska göra av känslan. Vet inte vad mer jag kan göra, för att livet ska bli mindre orättvist. Jag ger rosen till mormor.