Men för att detta ska kunna hända behöver skrivandet hitta ett fäste i inre föreställningar och samlade upplevelser.
När så är fallet kan det i skrivandet bli möjligt att få perspektiv på sig själv och den man tror sig vara.
Tror jag anande lite av det där väldigt tidigt. Jag skrev små dikter och tankar som jag nogsamt höll för mig själv. När jag nu läser, de gulnade gamla anteckningarna, finner jag en ganska dyster ung man som tycker vägvalen är svåra. Den unge mannen är dessutom mycket misstänksam gällande relationer. Jag blir förvånad över allt det starka känslosvall jag finner i den unge Stephans skrivande. Inget av det skrivandet visade han i skolan och inget av innehållet syntes i hans samvaro med vänner. Han tvivlade på sig själv och när tillfälle till flykt från allt detta bjöds tog han det tacksamt. Det började i Anders pappas vinkällare och känslan av att slippa alla tvivel gjorde att det fortsatte med mellanöl och sprit som någon lyckades fixa. Jag och min far flydde på var sitt håll men det var inget vi förstod eller kunde tala om.
Nu sitter jag framför en elev som också tvivlar på sig själv. Hen kan inte själv beskriva hur det är just för att hen är mitt i det. Som fången i allt som är, som tystad av allt det komplexa. Just denne elev riktar sina känslosvall utåt medan jag riktade allt inåt. ”Varför gör du som du gör, vad är felet”, undrar vuxenvärlden men hen har inga svar. När det blivit för mycket och vi inte längre förmår göra som vi borde och innerst inne vill, står vi svarslösa i sprickan mellan den vi tar oss ut som och den vi ville vara.
En meningsfull fritid sägs vara en friskfaktor och för min del bestod denna mening av fotboll på den tiden. De omfattande träningspassen och matcherna gjorde förmodligen min flykt mindre farlig. Att göra något man älskar att göra må vara en sorts flykt från annat men en nyttig sådan. Om man bortser från allt tjat och all terrorbalans i omklädningsrummet var fotbollen en fristad i tonårskalabaliken.
Ett sätt annat att skapa sig en egen vrå av livet var hårdrocken. Black Sabbath, Uriah Heep och Deep Purple kunde möta min känsla av förtvivlan. Musiken rörde vid mitt hjärta, jag lät håret växa och ägnade timmar åt att lyssna. Mitt i den framtidstro som ändå fanns i början på 70 talet ville jag bara gömma mig.
Ändå gick vi där far och jag sida vid sida och demonstrerade mot Vietnamkriget. TV-bilder från kriget krockade mot min inåtvändhet och skakade mig. Jag gick med FNL märke till skolan och tvingades i och med detta att synas även utan en ölburk i handen. Så började en ny föreställning växa i mig, en föreställning om att kunna påverka saker till det bättre. Under vårterminen i nian visades plötsligt ett program med Hoola Bandoola på TV. Det likande inte alls den hårdrock jag liksom var ett med men där fanns nåt i sångerna och orden som fångade mig. En ny berättelse om rätt och fel. Jag började uppleva mig som subjekt i mitt eget liv.
Dikterna jag skrev blev sånger och orden blev mindre svarta utifrån ett relationellt förhållningssätt till världen. Jag var inte längre ett offer och jag började våga synas. Allt det där är så länge sedan men jag förmodar att det ändå finns likheter med hur det kan vara som tonåring nu. Omständigheterna ändras men det rent mänskliga finns kvar. Behovet av att komma till sin rätt och uppleva mening likväl som alla tvivel på den egna personen finns nu som då.
Det är väl just det som vi nu försöker få till i skolan, delaktighet och mening för att elevernas inte ska uppleva sig som objekt. Man ska bli lyssnad på för att få uppleva att man påverkar sitt sammanhang till det bättre. Det är en viktig och svår uppgift för skolan då detta gäller varje elev.
Eleven jag talar med ser undrande på mig. Jag ser spår av saker som gjort mycket ont i hens ögon. Allt står och väger för eleven, kommer hen att hitta en väg fram och vem ska hjälpa till med det? Vi har inte råd att förlora dig, tänker jag när jag ser på hen som nu skruvar lite på sig och tycker att samtalet är färdigt. Inte dig och ingen annan heller!
En sak vet jag. Jag blev inte den jag blev av egen kraft. Jag är inte heller ensam skyldig för de misstag jag gjort eller det goda jag inte gjort. Det fanns inte en massa bokstavskombinationer för att beskriva människors tillkortakommanden när jag var ung. Troligen finns nu ett antal versaler som kan beskriva just mina svårigheter. När saker inte passar ihop är det svårt att veta om det är fel på pusselbiten eller själva pusslet.