Det är mitt i natten och ett tillfälligt lugn har lagt sig över den psykiatriska akutmottagningen. Plötsligt ringer en ensam man på dörren. Han vill träffa den läkare som har jourtjänst.
Besökaren är sedan tidigare okänd för psykiatrin men har sökt hjälp en vecka tidigare då han träffade samma läkare som arbetar ikväll. Anledningen till nattens besök är att mannen är missnöjd med det bemötande han fick veckan innan. Läkaren och besökaren går in i ett samtalsrum där stämningen blir alltmer hotfull och eftersom mannens syfte med akutbesöket bara är att lufta sin frustration, avslutas samtalet efter en kort stund. Jourläkaren går ut från samtalsrummet med patienten efter sig men när läkaren vänder sig om ser han att mannen drar upp en kniv från innerfickan och går till attack. Som tur är lyckas läkaren parera angreppet och med hjälp av väktare och vårdpersonal övermannas besökaren. Polis kontaktas och anländer snabbt till platsen. Mannen häktas men släpps efter några dagar. Efter cirka en månad äger rättegången rum. Gärningsmannen döms till skyddstillsyn.
När jag intervjuar läkaren berättar han att han hade gått en självförsvarskurs under några terminer och hur man övat just detta moment under träningen-angrepp med kniv.
På akutmottagningen i Kalmar uppger hälften av alla medarbetare att de blivit utsatta för hot eller våld i arbetet. Där har personalen på eget initiativ gått en självförsvarskurs men det är si och så med stödet från verksamhetschefen, Björn Flodmark. På frågan om sjukhuset borde självförsvarsutbilda personalen på arbetstid svarar han:
”Nej, det sänder fel signaler, både till medarbetarna och patienterna. Om vi behöver utbilda personalen i självförsvar har vi ett så stort problem med hot och våld att vi i princip inte kan bedriva vår verksamhet”.
Så talar en chef som har sitt huvud djupt nere i sanden. Verksamhetschefen borde istället oroa sig över de signaler som hans personal sänder ut. Våld och hot på sjukhus är ett stort och växande problem i de flesta städer. Av de 2500 läkare som ingick i en undersökning utförd av Sveriges Läkarförbund förra året, uppgav en tredjedel att de drabbats av hot eller våld från patienter under de senaste tolv månaderna. Det är skyhöga siffror som uppenbarligen inte gjort något större intryck på ansvariga politiker. Förra sommaren tillkännagav justitieminister Morgan Johansson en stor översyn av lagstiftningen av brott som hotar demokratin och centrala samhällsfunktioner och där en ny brottsrubricering, ”blåljussabotage” ingår. Brottet blåljussabotage gör det uttryckligen straffbart att angripa polis, räddningstjänst eller ambulanssjukvård.
Tyvärr har regeringen släpat benen efter sig. Den otrygga arbetsmiljön på våra sjukhus har varit känd sedan lång tid. Ändå har ingenting hänt. Många anmäler inte det hot och våld de utsätts för, dels för att polisen ofta lägger ned förundersökningen eller för att straffpåföljden blir alltför mild. Men vårdpersonal som utsätts för hot eller våld är också rädda för repressalier från patienten eller anhöriga.
Brottsrubriceringen för knivattacken mot jourläkaren borde ha varit mordförsök som normalt ger några års fängelse. Mannen led inte av någon psykisk sjukdom eller störning och kunde alltså fullt ut göras ansvarig för sina handlingar.
I andra länder tar man hot och våld mot sjukvårdspersonal på betydligt större allvar. I delstaten Queensland i Australien kan man få upp till 14 års fängelse om man angriper läkare, sjuksköterskor eller ambulanspersonal.
I Sverige kommer man undan med skyddstillsyn.