Uppfostran sker alltid i ett sammanhang. Sammanhang som man som förälder inte alltid rår över. Om man till exempel vill vara till stöd gällande sina barns läxläsande och har fler barn blir detta mycket svårt. Barn har ju faktiskt ofta fritidsaktiviteter. Om man spelar fotboll tar det ganska tidigt tre dagar i veckan och ofta behöver barnet skjuts. Man kan fundera på hur det ska gå till om man har t.ex. tre barn, alla ska ha hjälp med läxorna, någon ska skjutsas till och från träning och man behöver (som god förälder) samtala med alla sina barn om hur dagen varit. Man kanske vill hinna med lite högläsning och dessförinnan laga en nyttig näringsrik kvällsmat som familjen kan samlas kring.
Extra svårt blir det om även föräldern har någon aktivitet inbokad. Kanske har man tänkt att man mår och fungerar bättre om man själv tränar regelbundet. Hej och hå! När jag var liten var, som jag sagt tidigare, mammorna ofta hemma. Båda föräldrarna jobbade inte heltid och åtminstone matfrågan löstes ganska enkelt. Möjligen var familjens totala situation mindre stressig även om man ofta brast gällande det där med att tala med och lyssna på barn.
Det är väl allt det här som kallas livspussel men man kan undra hur den tänkt som lagt till alla dessa bitar? Den pusselbit som heter ”läxor” till exempel var den nödvändig? I Finland som hela tiden får högst resultat i mätningar av skolan har man inte förordat läxor som en viktig pusselbit. Om man, vilket man bör sno sig tid till, ser Michael Moore`s film ”where to invade next ” hör man dessutom lärare i Finland tala om betydelsen av lycka för skolbarn och om att korta skoldagar är bra. ”ingen orkar lära hela dagarna” säger någon. Att man sedan kan önska föräldrar kortare arbetsdagar är ytterligare en del. Jag minns hur oerhört trött man kunde vara som förälder. Jag hade lätt betalat tusen kronor för en sovmorgon mellan varven eller för en kväll framför någon film som man på den tiden inte kunde välja att se när man ville. Det kan föräldrar nu men när ska dom orka?
Såklart älskade jag mina barn och skulle inte bytt mitt föräldraskap för allt smör i Småland men jag orkade inte alltid vara den förälder jag önskat vara. Nåväl jag dröjer mig vid pusselbiten ”läxor”, vänder och vrider på den och slänger den sedan i soptunnan som Sverker gjorde i ”PLUS” (konsument TV)på sin tid.
Aldrig har väl föräldrar slitit så hårt som nu. Vi förstår vår betydelse för barnen bättre än någonsin och vi förstår att barndomen sätter livslånga spår. På gott och på ont. När något blir fel är det till sist alltid föräldern som står med skuld.
– Vi lever i ett samhälle som gör att vi hamnar i tidspress, om vi inte gör någonting åt det. Om vi inte gör aktiva val. Genom att förstå att det förhåller sig så har vi kommit en bit på vägen, säger Jörgen Larsson, doktorand i sociologi vid Göteborgs universitet.
– Man förväntas jobba hårt, bo fint, helst äga bil, hus och sommarstuga, kanske till och med en båt. På fritiden ska vi motionera, baka bullar med våra barn och servera hälsosam mat. Sist men inte minst ska vi ha en kärleksfull relation till vår partner. Om man klarar av det här är man en lyckad människa! Men lyckan är en paradox i sig själv. Om vi lyckas med allt blir vi tidspressade på köpet, säger Jörgen.
Så livspusslet behöver ses över. För barnens bästa. Uppfostran sker alltid i ett sammanhang.
Hemmet är avgörande för hur barnets skolgång ska bli och skolan påverkar hemmen. Kärleken till våra barn är grunden för att uppfostra väl. Till den kommer förståelsen för att barns känslor är lika viktiga som vuxnas och att vi behöver ta oss tid för ömsesidiga samtal.
Mitt i våra livspussel behöver vi vara närvarande, fullt närvarande i våra små stunder med barnen. Man kan inte låtsas närvaro. När nu ändå soptunnan från ”PLUS” står här vill jag gärna slänga allt ”tjat”. Visst måste man säga till ibland men tjat uppstår i bristande närvaro. Man säger till och vänder direkt uppmärksamheten mot något annat. Man får så säga till igen och igen. Så bästa läsare, vi får både försöka blir bättre och respektera oss själva för att det ibland är svårt. Men, som Michael Moore påpekar i sin film, Berlinmuren revs och då är väl allt möjligt? Kanske kan man till och med ta bort läxorna?