Inledningsvis vill jag framhålla att denna krönika inte har mycket gemensamt med Marcel Prousts romansvit från tidigt 1900-tal. Sisådär 100 år senare tar jag mig dock den pretentiösa friheten att summera mitt första halvsekel under samma titel. Det lär dock inte bli sju romaner, snarare en halvsida i en östgötsk lokalblaska.
Det får duga.
“Man ska inte förhäva sig”, som min mor uttryckte det när min hybris tenderade att sväva iväg.
Jag fyller förvisso inte 50 år förrän om ett halvår, men varför inte påbörja triumftåget, eller sorgeprocessen, i god tid. Någon ålderskris är inte i antågande, men det finns något dystopiskt i denna milstolpe som gör mig sentimental. Jag använder sällan floskeln “det var bättre förr”. Istället har jag försökt anamma en mer progressiv livsfilosofi, där det mesta i livet, mitt och omvärldens, faktiskt blir bättre. På så sätt är jag också rätt så vaccinerad mot de politiska strömningar som bygger på att samhällsutvecklingen är i fritt fall.
Och att det alltid är någon annans fel.
Mitt liv som förälder, bonusförälder, kombinerat med ett yrkesliv i skolan, gör att jag regelbundet får klunka i ungdomens källa. Att leva och arbeta med ungdomar medför att de genomskådar mig när jag låtsas att det här med åldrandet inte berör mig. Nyligen var det en av mina döttrar som frågade om det är någonting som jag saknar från ungdomen, om det är någonting som jag vill ha tillbaka?
Som den kvasi-politiker jag är, svarar jag istället på vad jag inte vill ha tillbaka. Även om jag ibland kan sakna min ungdoms oförstånd och omutbara risktagande, vill jag för allt i världen inte ha tillbaka min ängsliga tonårstid. Jag saknar absolut inte den påfrestande kampen för tillhörighet i olika sociala sammanhang. Jag saknar inte den osäkerhet jag kände inom mig men var så mån om att inte blotta utåt. Inte ens den oförargliga fåfängan vill jag ha tillbaka och jag saknar absolut inte 80-talets anskrämliga hockeyfrilla, den frisyr som krävde en halv flaska sockervatten och en halvtimme med hårfönen för att leva upp till sitt rykte.
“Men pappa, någonting måste du väl sakna från när du var ung, eller?”
Det finns säkert någonting, men ett annat fenomen som jag absolut inte saknar var den återkommande frågan om vad man ska bli när man blir stor. Alla vuxna i min närhet ställde den frågan i tid och otid och det skapade bara en olustig känsla av otillräcklighet, som i tonåren mynnade ut i existentiell ångest. Vem vet vad man ska bli när man är åtta år, 14 år, 17 år? Man hade väl nog med att försöka utröna vem man var för stunden, om man skulle vara cool, ambitiös eller anarkistisk?
“Men pappa, du ställer ju den frågan till mig också. Det är väl inte så smart?”
Det är också en konsekvens av att spana efter den tid som flytt, att man blir smärtsamt medveten om att man tenderar att bli den förebild som man egentligen själv alltid har tagit avstånd ifrån, den okänslige stofil man lovade att aldrig bli.
“Nu börjar jag bli trött på att du hela tiden svarar på annat än det jag frågade om. Finns det någonting från din barndom som du vill ha tillbaka?”
Minnesbanken bläddrar frenetiskt, fram till sekvensen där en tolvårig pojke springer varv efter varv på en dammig grusväg runt en tjärn i en by i Norrlands inland. Den pojken saknar jag, eller rättare sagt jag saknar löpsteget och det fjäderlätta rörelsemönstret som den pojken hade. Jag har sprungit hela livet och därför är jämförelsen lätt att konkretisera. Hur mycket jag än löptränar idag så får jag aldrig tillbaka löpsteget från tidigt 80-tal, det som med lätthet fick mig att springa två mil i tunna gymnastikskor, det löpsteg som fick mig att springa elva kilometer i gummistövlar.
Det löpsteget kan jag sakna, den syreupptagningen kan jag sakna och den känslan av frihet kan jag sakna.
Jag fortsätter min romantiska utläggning om det perfekta löpsteget och min dotter har för länge sedan tröttnat på min omständlighet.
“Okej, jag fattar, farsan. Menar du verkligen att allt i ditt liv har blivit bättre med åren, förutom att du springer lite långsammare idag?”
Det stämmer faktiskt. Jag kan sakna människor som har haft stor betydelse för mig och jag kan ibland sakna känslan av att ha hela livet framför mig, men för övrigt blir livet bättre och bättre. Framför allt så känner jag mig själv bättre idag och det gör nog att min totala upplevelse av livet blir bättre med åren.
“Förutom löpsteget eller vad du kallade det?”
“Ja, det stämmer. Allt blir bättre med åren, förutom löpsteget…”