På min promenad denna dag i juli styrde jag min färd mot okända stigar. Tänk att, bara någon kilometer härifrån hemmanet, fanns denna väg som jag aldrig hade gått på tidigare.
Bara några stenkast från den susande riksvägen där människor ibland tycks tävla om vem som kommer snabbast fram där fanns det oerhörda: tystnaden, stillheten. Linet som blommade och faktiskt påminde om det azurblåa vatten jag upplevt runt Medelhavet och Bermuda. Nej, jag anser mig inte som andligt hängiven utan konstaterar att det jag ser och upplever till stor del är resultatet av människors strävan och arbete. Stengärdesgårdarna, vägarnas utseende, under hundratals år bakåt i tiden: arbete med kropp; armar och händer.
Upplöjningar av gärden och åkrar, slit för att få det att gå ihop med det ekonomiska. Jag ser hästar på grönbete, dom har det bra därute på betet. Snart befinner jag mig vid Göta kanal, detta oerhörda byggnadsverk där turister från vårt land och många andra länder på vår jord färdas. En båt, som kanalbolaget tydligen hyr ut, har en liten flagga i aktern jag aldrig sett tidigare på kanalen. Det visade sig vara Kambodja!
Hur upplever så långväga turister vårt land, undrar jag. Jag tar igen mig en stund vid en av slussarna och studerar intresserat båtarna med medföljande människor. Här finns tyskar, holländare,danskar men något av det där man kallar skilsmässodiket syns inte till, eller hörs för den delen.
Förmodar att det där måste vara en aning överdrivet. Jag tänker: om det hade funnits levande musik där jag tidigare gick, i närheten av hästarna, vid linåkern; visst hade man kunnat höra Bobbie Erikssons "Utskärgård" naturligtvis framförd av den finaste orkestern som finns: Norrköpings symfoniorkester.
Visst hade Evert Taube skymtat vid skogskanten sjungandes " Änglamark." Jag tyckte jag hörde " En vänlig grönskas rika dräkt" framförd av en stor kör och visst hördes " Idas sommarvisa" lite längre bort, vid en av sluss-stugorna. Efter en välbehövlig rast tar jag mig hemåt längs kanalens fina väg, närmar mig den stora riksvägen med den långa bilkön. Folk har ju semester, man är på väg någonstans. Några veckors ledighet väntar här många och alla önskar förstås det som betyder så oerhört mycket: solsken! Det är kväll nu och kolonilottens alla grödor behöver en skvätt vatten för att kunna utvecklas till det som vi snart skall äta och njuta av: potatis, lök, rödbetor och andra godsaker. Någon grillar visst ikväll, det doftar gott; det doftar sommar. I morgon är en ny dag, det som har varit kommer aldrig tillbaka. Men minnena stannar kvar och jag kommer att minnas linåkern den där bedövande vackra sommardagen i juli 2017.
Lätta på gasen och lev väl!