Jag brukar minnas valborg och sen är det första juni och däremellan är det bara svart. Det borde vara lag på att man ska vara ledig hela maj och då inte göra nåt annat än att sitta still och beundra naturen. Inga hysteriska utflykter, inga fotbollsavslutningar eller sista-träffen-inför-sommarengrejer. Då brukar det typiskt nog alltid regna i alla fall. Det är ju ett slöseri med all färgprakt och fågelkvitter när man inte hinner njuta av det.
Jag minns inte om det alltid har varit så här i mitt liv, men de senaste tjugofem åren har det definitivt varit det. I skolans värld utvecklar man ett visst tunnelseende nånstans runt påsk och sen hänger det i till skolavslutningen ungefär. Det är som om hela läsåret bara varit en lång transportsträcka fram till just maj och då ska plötsligt allt hända. Allt ska avslutas och betyg ska sättas. Framför mig står storögda tonåringar som undrar om de kan komplettera den där uppgiften från januari nu, “jag kan väl skriva ihop nåt lite snabbt bara??”
En lärares år pågår från augusti till juni, kalenderåret känns irrelevant, och som allra värst är det i maj. Det är ju typiskt att nån bestämt att just maj ska vara den vackraste vårmånaden, jag skulle njuta mycket mer av våren om den infann sig i mars! Lite bättre har det väl blivit sedan barnen blev stora, nu har man ju mest sig själv att hålla reda på, vilket är mer än nog ibland. Men man slipper ju i alla fall att ha alla majkvällar fulltecknade av familjeutflykter med förskola, frita och skolklasser, man slipper komma ihåg att lämna pengar till olika presenter, eller packa matsäckar kvart över sju på morgonen när inget finns hemma, för att man just fick veta att det skulle vara matsäck den dagen.
Nuförtiden har jag verkligen insett hur fort tiden går och hur viktigt det är att försöka leva i nuet och inte skjuta saker, livet, på framtiden, men i maj verkar det helt omöjligt. Det enda som håller en uppe är det där hägrande datumet i juni när det blir sommarlov! När avslutningen är avklarad, alla elever är avvinkade och man kan tänka att nu börjar livet igen. Man får väl hoppas att man orkar ett tag till för sen, på ålderns höst, ska jag minsann njuta av maj månad. Då ska jag hinna med att se hur allting knoppas och slår ut, vara uppe tidigt på morgnarna och bara lyssna på fågelkvittret och insupa alla dofter och verkligen hinna uppleva allt mellan hägg och syren.
Hoppas bara att syn och hörsel är någorlunda intakt tills dess.