Särskilt påtagligt blir det för oss som jobbar i skolan, en kollegial förfäran och sorg, över hela landet. Det påminner oss om skolattacken i Trollhättan 2015, som också fick oss att ifrågasätta säkerheten i skolan.
Dåden är tragiska i sig, med oskyldiga dödsoffer och sörjande anhöriga. De river också upp andra rädslor och den oundvikliga frågeställningen: Är våra barn trygga i skolan?
Det kan tyckas aningslöst och motsägelsefullt att svara jakande på den frågan, så jag avvaktar lite. Nu diskuteras det åter inrymning och utbildning i självförsvar, precis som efter dådet i Trollhättan. Diskussionerna är berättigade, de flesta skolor borde skärpa till det allmänna säkerhetstänket. Det finns krisplaner som skulle må bra av en översyn, istället för att nöja sig med de brandövningar som också fyller funktionen av att skapa trygghet, eller åtminstone för känslan av trygghet.
Mellan dessa illdåd, brottas vi dagligen med andra frågor, för att motverka kränkningar, våld och diskriminering. Även där får vi kritik när vi inte lyckas fullt ut med att skapa trygghet för varje barn. Det kan tyckas otacksamt, att bara uppmärksammas när någonting brister, men för oss som verkar i skolan, är kritiken naturlig. Vi vill skydda varje elev och vi vill skapa en trygg arbetsmiljö för alla medarbetare och det gör ont i själen när vi misslyckas.
Det vore förmätet att framhäva all konfliktlösning som fungerar, att framhålla alla de gruppstärkande aktiviteter som har lyckats och alla de samtal som förs för att fostra våra barn till ansvarstagande medborgare. Det ligger inte för oss att framhäva den relationella kompetensen hos våra pedagoger. Det är inte så vi jobbar, men kanske kunde vi bli lite bättre på att se framstegen och att våga sätta enskilda misslyckanden i ett större perspektiv.
Det finns saker som var bättre förr, men knappast tryggheten i skolan. Utan att bli alltför anekdotisk, räcker det med att ta en ärlig titt på sin egen skolgång. Själv gick jag i grundskolan under 80-talet och inte pågick det något trygghetsarbete på min högstadieskola.
Där var det kutym att bli nollad med spritpennor, att yngre elever blev muggdoppade av äldre elever. Kränkningar och ringa våld var, om inte sanktionerat, så åtminstone en del av vardagen. Äldre och starkare elever kunde ta sig rätten att plåga yngre elever. Så var det bara. Om blodvite uppstod, fick man vackert vänta tills någon lärare behagade öppna dörren till lärarrummet och släppa ut den obligatoriska cigarettröken. Med mössan i hand fick man be om ursäkt för att någon råkat bli misshandlad och tvingades störa lärarkollegiet. Jag överdriver kanske, men efter nästan 20 år med egen skolgång och ungefär lika lång tids arbete i skolan, vill jag nog påstå att det inte var bättre förr. Därmed inte sagt att dagens skola är ett paradis där alla elever alltid känner sig trygga. Det händer saker på en arena där hundratals ungdomar ska socialiseras med varandra, utan att de själva har valt umgänget. Det vore konstigt annars. Att denna arena dessutom har utvidgats till sociala medier och pågår dygnet runt, gör inte trygghetsarbetet mindre komplicerat.
Men vi tar elevernas trygghet på allvar idag och det är en generell inställning som genomsyrar hela Skolsverige, oavsett skolform, stadie eller om det är kommunala eller fristående aktörer.
Jämför kuratorskontakterna på 80-talet med det hälsofrämjande arbete som dagens elevhälsoteam gör. Det är en milsvid skillnad i kompetens och systematik. Om gemene man förstår hur värdefullt elevhälsans arbete är för våra barns mående, om gemene man förstod hur stor skillnad det är på lärares relationella kompetens idag jämfört med 70- och 80-talet, då skulle vi nog strö lite mer cred över de som jobbar i skolan.
Vad är då svaret på den ursprungliga frågan: Är våra barn trygga i skolan?
Trots de tragiska skoldåden i Malmö och Trollhättan och trots att vi inte lyckas till 100 procent med varje enskilt ärende, vill jag ändå påstå att våra barn är trygga i de flesta skolmiljöer. Det finns undantag och det finns brister, men på ett generellt plan är våra barn trygga i dagens skola. Men tryggheten kan aldrig tas för given. Den kräver ett dagligt arbete av tålamod och engagemang. Den kan behöva förstärkas med inrymnings- och krisplaner, men det är inte där den verkliga tryggheten får näring.