Men på senare år, kanske efter Coronapandemin, kanske efter att jag blivit äldre och med medveten om min kropp och dess mindre perfekta attribut, så blir det alltmer jobbigt. Nu: såhär inne på vecka fem utan dusch hemma på grund av renovering börjar jag på riktigt förstå hur folkskygg jag faktiskt är. Jag har nog gått och blivit lappsjuk.
Men duscha måste man ju. Och eftersom det inte går hemma så får man ju helt enkelt duscha där möjligheten ges. Gym. Simhall. You name it, I dusch it så att säga. Just nu ska jag väl inte klaga då jag skriver denna krönika från ett fint hotellrum i Göteborg. Med dusch. Och badkar. Lyxigt värre.
Men om några dagar är det dags att åka hem igen. Dusch är en lyx vi många tar för givet. Var utan den ett tag så förstår du hur mycket du saknar den. Det där med kon och det tomma båset, så att säga.
För mig är det ju oundvikligt att lösa problemet, hur obekväm jag än är. Dusch är ett måste. Det är snart dags att smyga runt som en ninja i omklädningsrummen igen. Samma mål i sikte, men olika vägar att ta sig dit. Att det kan vara så omständligt.
Men där är jag. Jag spejar och spanar. Väntar. Och väntar. Och väntar.
Överallt fladdrar nakna bröst och rumpor förbi. Små, stora, hängiga, fasta. Det finns verkligen alla typer. Människokroppen är fantastiskt unik. När man sitter där är det verkligt men samtidigt surrealistiskt. Överallt står kvinnor som till synes inte känner samma behov som jag till att skyla och smyga. Det är absolut inget fel med det.
Jag önskar själv att jag var sådan. Men jag förstår inte att man kan vara så bekväm i sin egen kropp. Det imponerar på mig.
Bekväm är jag då rakt inte. Har du någon gång sett den där personen som står intryckt i duschväggen i med ett ”rådjur i billyktor-uttryck” i blicken? Den där som ser skräckslagen ut och försöker bli osynlig? Det är jag.
Det känns helt ofantligt konstigt att duscha tillsammans med en annan människa. Det känns ännu konstigare när det finns lediga bås, och någon kommer och ställer sig i båset så nära det bara går. Så att det sådär härligt skvätter på en från det som studsar från duschgrannens kropp. För mig är det så nära obekväm som man rimligtvis kan komma. Det är så naturligt, men samtidigt så onaturligt. Slå upp ordet i ordlistan och du hittar en bild på mig, jag svär. Naken. Med en liten dusch-hatt och en svamp.
Vilken syn det hade varit.
Men vad är grejen med alla dessa stora duschrum? Det måste ju finnas en förklaring, någonstans iallafall. Varför helt enkelt inte ha ett litet draperi mellan varje bås så att man kan få duscha ifred? Det är för mig helt obegripligt. Det finns inget sätt att skyla sig eller dölja sig om man nu inte är särskilt exhibitionistiskt lagd. Det finns gott om exhibitionister som mer än gärna stövlar runt nakna i tid och otid. Men alla är inte såna. Ett litet draperi kring båsen hade ju gjort all skillnad.
Men ack, så bra ska vi inte ha det.
På tal om att ha det bra; här ligger jag alltså på ett hotellrum och skriver. Men det är inte långt kvar innan jag tvingas ta mig an duschrumskaoset på hemmaplan igen. Smygandes som en ninja ring väggen och väntandes på min tur.
Planerande, beräknande. Allt för att undvika att bli naken tillsammans med en annan människa. Men ändå blir det så – ganska ofta dessutom.
Snart nog sitter jag som i ett hav av nakna kroppar oavsett om jag vill eller inte.
Och det vill jag inte.