Morgonen timmar efter att Oscar-galan 2023 tog slut reagerade en vän på att en filmfantast som jag inte verkar särskilt intresserad av världens största filmgala. Jag kan säga att jag inte heller bär på stor vördnad eller beundran för mindre galor. Det har inte alltid sett ut så. I min ungdom spelade jag in galan för att kunna se den. Jag har en gång skrivit till Kanal 9 för att få reda på när, var, hur de skulle sända från den. Men längs vägen har saker hänt som sakta men säkert eroderat mitt intresse för något som inte betyder någonting egentligen. Inom branschen betyder det såklart stora möjligheter. Inte alla men många lyckas få sig fördelar framåt i karriären av att ha vunnit priset.
Jag skulle kunna sätta ett datum på när mitt intresse började packa ihop sig. 2014 blev Jake Gyllenhaal inte ens nominerad för sin häpnadsväckande insats i filmen "Nightcrawler". När det lilla intresset börjar naggas bort, då är det lätt att hamna i andra tankar exempelvis att priserna bara handlar om "politik". I alla fall de större priserna.
Bästa ljudklippningen kanske inte faller under sådana risker på samma sätt men definitivt bästa film och de tunga skådespelarpriserna. Vinner alltid fel film? Nej inte alls men en till tanke som kommer då är om det ens går att tävla i konst på det här sättet. Vem ska avgöra mellan de små nyansskillnaderna mellan två storslagna filmer? Oscar-juryn skulle någon svara. På vilka grunder röstar de? Skulle det någonsin gå att helt objektivt kora någon film som årets bästa?
Spelar därmed Oscar-utdelningarna någon särskilt roll? Inte annat än förströelse i stunden. Prisutdelningar är ett sätt att skapa uppmärksamhet och lyfta arrangören. I slutändan handlar inte Oscars-galan framförallt om några få prestationer utan ett sätt att få människor att prata om film.
På vilka grunder valde juryn att belöna "Everything, Everywhere, All At Once"? När den dessutom står och tävlar mot "Tár", "Women Talking" och "The Banshees Of Inisherin"? Daniel Kwans och Daniel Scheinerts film är förvisso originell. Lite tröttsam ibland men originell och med definitiva ljuspunkter. Ändå får man känslan av att Hollywood är mest rädd för att tappa sin publik och därför försöker förnya sig.
Kanske inte helt fel men i jämförelse med en del andra kandiderade produktioner framstår den som otillräcklig. "Everything, Everywhere, All At Once" kräver mycket uppmärksamhet i stunden men betyder inte så mycket efteråt. Den når inte själen men är definitivt fylld med adrenalin. Vad som är roligt med den storslam som Kwan och Scheinert kammade hem är att andra typer av skådespelare tog plats och prisades. Andra typer av historier. Även att en film som skiljer sig från de som annars vinner vann ger viss glädje. Det kanske kan få spela större roll än om vilken film som faktiskt är mest kvalitativt.
"Everything, Everywhere, All At Once" vann sju av elva statyetter som den var nominerad för. Fast trots min egen kritik mot att årets bästa film inte vann priset så är trenden inte jätteny. Redan sent på 90-talet vann "Titanic" några riktigt tunga priser inklusive bästa film och bästa regi. Fel film har alltid kunnat vinna.
Mest underskattad just nu: "En vacker dag..." av Mia Hansen-Løve.
Besvikelsen: "Women Talking" var på bio enbart i två veckor eftersom Norrköpings inte valde att se den. Årets bästa film.