En del hade såklart åkt till snön eller till solen för den delen. Andra passade på att sova riktigt länge. Sovlov. På skolorna har det varit lugnt och stilla även om en del elever deltagit i lovskola, ett tillfälle att jobba ifatt. Det som är lätt för en del är mycket svårt för andra. En del är bra på att gå i skola. Inte alltid så att de gör sitt bästa men det fungerar och betygen blir sedan tillräckligt bra. Andra hittar inte rätt i det där med skola och får en känsla av att var dåliga. När det blir söndagskväll efter lovet har en del barn svårt att sova i oro för morgondagen. Föräldrar försöker fråga vad som är fel men den som känner sig riktigt vilse har inga svar.
Tänk dig att vakna till en ny dag och inte ha en aning om hur du ska klara dagen. Tänk dig att vara satt på ett jobb du omöjligt kan klara av. ”God morgon Stephan idag ska du sköta en grävmaskin”. Det är ju relativt lätt att känna sig kompetent på ett valt och inövat område. Att uppleva sig som inkompetent har alltså att göra med det sammanhang man finns i och vad som förväntas.
Vem har då hittat på alla förväntningar? Förväntningar som ibland är orimliga. Vilken är nyttan med att förvänta sig orimliga saker av människor? Men, kanske någon säger, man måste ju kunna sitta still och lyssna i skolan. Måste man? Även om man inte kan? Kunskapskrav heter de yttersta förväntningarna i skolan. Det torde då handla om sånt man behöver kunna. Man ska få minst godkänt i alla ämnen. Inte mycket värt att vara strålande på ett par ämnen. Många vuxna skulle få stora problem med dessa kunskapskrav.
Ser ett smörgåsbord av kunskaper och upplevelser framför mig. Ett smörgåsbord där nyfiket hungriga barn tar för sig. Alla lockas att smaka av de olika godsakerna men ingen tvingas. En del fastnar för något andra för något annat.
Kravet är att alla ska bli, minst, ”skapliga” på allt. Ja inte allt, bara det som finns med i läroplanens kunskapskrav. De som är mer än skapliga på allt kan söka de gymnasieutbildningar man vill. Helt klart vill vi att alla barn ska dansa, sjunga, räkna, simma, orientera, slöjda, tala engelska, ha koll på kemi och fysik, kunna lite historia m.m. och kravet är minst ”skapligt”.
Så ja, vi har hittat på förväntningar för bästa möjliga deltagande i samhälle och utveckling. Alla kommer inte att uppfylla dessa förväntningar utan ett mycket omfattande stöd. Som Stephan i grävmaskinen. Vore det inte klokare att alla fick möjlighet att göra så gott de kan. Bättre än så blir det väl ändå aldrig?
När jag läser kunskapskraven försöker jag få en bild av en tänkt person som hittat på allt detta. En supermänniska framtonar lite diffust. Men även denne tänkte superman torde väl ha någon svaghet. Kryptonit? Nog finns det dessutom förmågor denne superman helt bortsett från. Helt avgörande förmågor som aldrig kommer att betygsättas. Förmågor många andra helt saknar eller ens skapligt omfattar.
Förnöjsamt ”skapligt” kunniga människor kanske får svårt att få syn på genier. Mallen som bygger på ”skaplig på allt”, utom allt det som inte finns med i kunskapskraven, riskerar att etikettera andra som mindre värda. Att vara ”skaplig på allt” vid en viss punkt i livet är nog en övervärderad förmåga. Att detta dessutom förväntas inträffa i en osäker förvirrad tonårstid gör inte saken bättre.
Det som är lätt för en del är mycket svårt för andra.
Jag vet vuxna som har svårt att säga förlåt.