Den här sommaren …
Bryssel, Ankara, Nice, Istanbul, Kabul, München…
Min röst har svårt att nämna platserna vid namn. Mina fingrar hade nyss svårt att skriva dem. Till slut står de där, men mina ögon har svårt att läsa utan att tåras. Livfulla städer som blivit symboler för terror, hat, rädsla och oskyldiga människors död. Vad är det här för en värld? Vad är det för en tid? Ondskans och galenskapens tid?
Samtidigt som vi lever i en tid av kärlek och solidaritet. En tid där människor vill hjälpa och ställa upp för varandra.
Min man och jag reste i El Salvador i somras. Vart vi kom mötte vi vänliga människor som ville visa oss platser och vackra utsikter, tala om var det gick att köpa tjugofem bananer för en dollar och bara vara hjälpsamma utan att förvänta sig något tillbaka. Solen sken. Varma Stillahavsvågor rullade in mot stranden. Det kunde ha varit ett turistparadis, men vi träffade bara två utlänningar under vår resa: en svenska som bott i landet i fyra år. ”Hur försörjer du dig?” undrar jag. ”Jag tjänar bra som fotomodell. De har inte så höga krav här” säger hon som är bländande vacker och ler blygt. Den andra är en pårökt kille från Guatemala som kommer fram till oss. ”Hur känner ni två varandra?” frågar han i slow motion. ”Vi är gifta” svarar jag. ”Cool” säger han och ler fånigt men hjärtligt.
Vi hade tänkt resa till den lilla staden Suchitoto för att besöka minnesplatser från inbördeskriget, men blev avrådda. ”Det var väpnade strider där igår”. Vi åkte till Nahuizalco istället. Där läste vi på löpsedlar ”17-åring mördades här i morse”. Nästa dag åkte vi mot San Salvador. Vägen var avspärrad för polisen hade just skjutit mot maras (”kriminella gäng”).
Enligt svenska ambassaden i Guatemala, är El Salvador det land i världen där flest personer i förhållande till antalet invånare mördas, enligt uppgift 20 människor per dag. Vad är det som gör att några vill skada eller rent av döda, medan andra som lever sida vid sida med våldet kan fortsätta vara filantroper, vilja förlåta, se framåt, uppmuntra och stötta?
Vi besökte en fattig skola. Engagemanget från lärare och småföretagare i trakten är stort för att alla barn ska få en bra utbildning. Mitt hjärta blir varmt när jag påminns om att det finns de som alltid ser framåt och alltid försöker göra gott för andra. Som försöker göra skillnad.
Michael Holmström var en sådan person. När vi kom hem till Sverige fick vi veta att han hastigt avlidit. Före sommaren sa jag till honom att jag skulle nominera honom till ”Årets Finspångare”. Han skrattade och sa att han nog jobbade på fel tidning, men jag tycker inte att affärskonkurrens ska gå före engagemang för medmänsklighet. Micke har stöttat nätverket Finspång mot rasism på många olika sätt ända sedan första toleransresan då hans son deltog. Det är Micke som gjort vår marknadsskylt. Förra året ordnade Micke och Andreas på Fokus Finspång en novelltävling med en toleransresa i pris. Det gjorde att vi kunde ta med en extra ungdom. Micke gick bort alldeles för tidigt. Kanske spelade inte ålder någon roll för honom? Han verkade alltid ha tid för samtal, både med unga och äldre. Han var förebild för många när det gällde musik och skrivande, men kanske allra mest för att han var så bra på att vara medmänniska. Eftersom Folkbladet i år inte har presenterat några kandidater till Årets Finspångare tror jag att vi är många som kan ena oss om att Michael Holmström skulle vara väl värd titeln.