Varje stad har sina ambassadörer.
Det är människor som tar täten, som bär fanan också när ösregnet drar in, också när andra backar eller ställer sig vid sidan av vägen och viskar i hemlighet.
Varje stad har sina visionärer, människor med drömmar stora som kontinenter. Människor som kanske inte alltid har kompassen fullständigt i harmoni men som brinner för sin stad, för människorna i den staden, som värnar det förflutna men som hela tiden har blicken riktad framåt, mot nya drömmar, nya planer, nya segrar.
Sista gången jag träffade Peter Hunt satt vi en av logerna på Idrottsparken. Han pekade mot andra sidan, mot årtalen som berättar vilka gånger IFK Norrköping vunnit SM-guld. Det fanns en tom ruta bredvid senaste året de vann; 2015.
"Där vill jag se ett årtal till, sade Peter, jag hoppas hinna uppleva det innan jag dör."
Så blev det inte. Idag kom beskedet att Peter Hunt avlidit och jag tänker på allt som sagts och skrivits om honom genom åren och jag tänker på hur allt mörkt, allt dumt grus, allt småsint och allt skitsnack lösgör sig som rök och lämnar mig.
Jag hade ynnesten att få leva och verka i Norrköping under åtta år. Det tog en kvart för mig att förstå betydelsen av IFK Norrköping för stadens invånare. Om livet kunde vara hårt och strävsamt, som en gammal maläten illa sittande kostym för den älskade gamla arbetarstaden så är och förblir IFK den vita, vackra liljan i kavajslaget.
IFK är för många människor det allra värdigaste, det allra finaste och det allra stoltaste som staden Norrköping har. IFK är något att ställa i fönstret när man får gäster, något som bygger ryggrad, skänker stolthet och värdighet åt en hel stad.
Knappt någon älskade IFK Norrköping lika obrottsligt och lojalt som Peter Hunt. Det har sagt och skrivits mycket om hans ledarstil men ingen i hela världen kan flytta undan fanbäraren Hunt, hans betydelse för klubben och därmed för hela staden.
Jag träffade Peter flera gånger, både med mikrofonen på och avslagen. Han var alltid lågmäld, intresserad, påläst, nyfiken. Jag har också nåtts av mycket annat om hans person men för mig var han en vinnare, en ledare av den gamla skolan som kanske ibland gick igenom väggar för att uppnå det han ville men som också, och det här är viktigt, hela tiden hade klubben han älskade för ögonen.
Han inte bara brann för IFK. Han var elden IFK.
Stora städer föder stora ambassadörer. Något mindre städer, som Norrköping, har ofta svårare att förhålla sig till sina ambassadörer när de blir för stora. Kanske var det något som Peter skulle ha hållit med om.
Hur som helst har en stad förlorat en av sina stora härförare. En familj har förlorat en närstående och svensk fotboll har förlorat en stor profil och byggherre.
Om man med öppet hjärta vågar se på den lite åtgångna och slitna kostymen som är staden Norrköping kommer man upptäcka att handen som satte liljan i knapphålet tillhörde Peter Hunt.
Handen är borta. Blomman är kvar.