Eller så låtsas man som ingenting och det får bli som det blir. Julen kommer som vanligt alldeles för fort, nyss var det första december och det kändes som gott om tid. Nu skulle jag behöva minst tre veckor till, både på jobbet och hemma. Inga julklappar är inhandlade, inte ens tänkta på än. För en stund sen panikbeställde jag en grej på nätet, hoppas den kommer fram i tid.
Jag kan inte minnas vad min allra första krönika handlade om och tyvärr har jag den inte kvar i datorn heller. Tror jag saknar de första två, men resten finns bevarade och tillsammans uppgår de till cirka 225 stycken. Imponerande kan jag tycka, som inte visste om jag skulle få ihop en ens en gång. Mycket har avhandlats så klart, men en hel del har också återkommit, vilket kanske inte heller är så konstigt. Under mitt första år minns jag en krönika om olika irritationsmoment, som jag var ganska nöjd med. Det som toppade listan då var “toapapper på offentliga toaletter - alltså det är lika hysteriskt varenda gång. Jag kan nästan känna hur jag spänner mig inför besöket redan innan eftersom jag vet att det kommer att bli precis som alltid. Pappret sitter gömt inuti en stor metallhållare, det är fullständigt omöjligt att hitta var eländet börjar eftersom det sitter totalt fastsmetat på rullen. Man kan snurra runt rullen tio gånger, alltmedan frustrationen stiger, utan att hitta själva änden. Till slut försöker man nypa tag var som helst och lyckas kanske slita av en pyttebit. Om man mot förmodan skulle få tag i papprets början, kan man ge sig den på att när man ryckt av en bit, åker resten försmädligt tillbaka in, om man inte är blixtsnabb eller använder tvåhandsfattning så att man håller i ena delen, och sen börjar alltihop om igen, eftersom man antagligen bara lyckades riva av en ruta. Om toaletten är utrustad med en sån där liten automat där man bara får ut typ en mindre näsduk varje gång, blir det ett frenetiskt slitande tills man fått ihop så mycket att det räcker. Någon enstaka gång sitter det helt vanliga hållare men då är i regel pappret så tunt och hållaren så hårt spänd att man ändå bara får av en minibit.” Fortfarande lika irriterad på det, och på förpackningar inslagna i cellofan och människor som är i vägen. Och teknik som inte funkar.
Tack Folkbladet för de här åren! Vilket förtroende att ha fått hålla på så länge! Och tack till er som läst! Förhoppningsvis hittar jag ett nytt forum för skrivande i framtiden. Kanske det blir den där romanen ändå.