Men nu har dagen kommit då jag inte orkar längre. Makten, eliten, kulturen, media har vridit det sista vapnet ur mina händer.
Och jag själv har snubblat och fallit allt för hårt allt för många gånger.
Jag orkar inte slåss längre. Motgångarna, privata och yrkesmässiga, har stigit över mitt huvud som brunt, grumligt vatten.
Jag vaknar i gryningen och ser elden fala men jag hittar inte i den här skogen längre. Jag är en främling i mitt eget land. Jag skyller inte ifrån mig. Det är kanske mitt eget fel men jag kan inte låta bli att tänka på alla självgoda föräldrar här på Södermalm som rasar mot att deras stackars Tindra eller Rune blir mobbad på skolgården men samma vecka gladeligen betalar 300 spänn för att se ännu en förbannad stå-upp-komiker håna och hata sina medmänniskor. Orsak och samband någon?
Jag har blivit en dissident i mitt eget land. Alla vägar är stängda. En del har jag låst själv från insidan men de flesta har låsts från utsidan.
Jag orkar inte vara med andra människor men avskyr mitt eget sällskap. Jag blir rastlös, otrevlig, illa till mods. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag köper böcker jag inte orkar läsa, startar och avslutar meningslösa projekt. Ingenting av det som är mitt äger något egentligt värde. Veckorna jag har barnen blommar jag. Då får jag finnas till för dem och min egen meningslöshet träder tillbaka. Då är jag inte osynlig längre.
Barn är det tappraste som finns. Vi vuxna förtjänar inte alltid deras obrottsliga lojalitet, och eftersom vi vet att vi inte är värda den, missbrukar vi den. Vi ljuger över köksborden och till våra vänner när vi sluter ögonen, nickar och säger:
– Men skilsmässan var nog trots allt det allra bästa för barnen.
Det är som att sjukligt överviktig hävda att en operation är enda vägen. Det är ju självklart att det finns tusen saker som hade varit bättre för barnen. I själva verket är en skilsmässa ett av de sämsta alternativen ur barnens perspektiv. Men vi är vuxna och behöver lögnerna för att inte falla ihop i en meningslös hög av skuld och förvirring.
Om vi på allvar, i djupet av oss själva, skulle rannsaka våra motiv skulle vi bli skräckslagna. Så vi ljuger. Vi ljuger i så många lager att vi inte ens inser att vi ljuger. Det är våra liv det handlar om. Det krävs ett brutalt uppvaknande för att ens komma i närheten av vår livslögn. De flesta människor kommer aldrig dit. Inte ens i ensamheten, den enda plats där vi kommer relativt nära oss själva, lyckas de tränga igenom alla lager av lögn. Hela våra liv har sitt ursprung i väldigt djup och hemsk lavin, en sorts blöt pöl av låga begär, lystnad, sensation och egocentricitet.
Innerst vet jag att den här skilsmässan kommer jaga mig under resten av livet. Jag kommer tvingas ställa frågan om den var nödvändig om och om igen, och när jag kommit fram till något slags svar kommer mina barn komma till mig med sorgsna ögon och utan ett enda ord anklaga mig tillbaka till helvetet med bara sina blickar och de allt annat än medlidsamma blickarna komma kratta ihop alla de timmar jag inte var med dem när de växte upp, de blickarna kommer skyffla, bära och samla ihop alla timmar som jag satt på värdelösa barer, låg i soffan och stirrade ut i fönstret eller bara var någon annanstans och de blickarna kommer bygga ett torn av de där timmarna och jag kommer stå som en idiot under det tornet och när det sedan en vacker försommardag kommer rasa över mig kommer jag förtjäna det.
För jag var någon annanstans. Och med barn är det bara närvaro som räknas.
Deras far är en krigare. Men nu måste jag hitta en annan plats i en annan stad i ett annat land. Sverige är ett förlorat slag för mig.