Även om Norrköping räknas till de klassiska svenska spårvagnsstäderna var staden inte särskilt tidigt ute. I Stockholms byggdes spårväg 1877 och två år senare fick Göteborg sina första spårvagnar. När Malmö följde efter 1887 hade landets tre största städer spårväg.
Norrköping hoppade över det första steget i spårvägens utveckling: hästspårvagnarna. Samtliga svenska spårvagnar drogs av hästar på 1800-talet och först 1901 elektrifierades spårvägen i Stockholm.
Spårvagnsplaner hade funnit länge i Norrköping. År 1882 fick två engelska ingenjörer tillstånd att bygga en hästspårväg från Centralstationen genom staden och vidare till Söderköping, men det rann ut i sanden. Förslag till olika linjer inne i Norrköping och till Kneippbadens kuranstalt diskuterades sedan under resten av seklet.
År 1902 skrev så Norrköpings stad kontrakt med tyska AEG om en spårvägsanläggning och ett elektricitetsverk till en kostnad av drygt 1,9 miljoner kronor. Det skulle levereras 4 100 meter enkelspårig bana, en vagnhall (i kvarteret Triangeln) och 10 spårvagnar.
Sommaren 1903 inleddes spårbygget och i november samma år anlände den första gula spårvagnen från ASEA i Västerås. Efter utbildning och provkörning startade trafiken den 10 mars 1904 – utan några särskilda ceremonier. Snöpligt nog fick den ställas in redan andra dagen på grund av ett intensivt snöoväder.
Den första linjen gick Trädgårdsgatan – Skepparegatan – Stortorget – Nygatan – Drottninggatan – Norra Promenaden – Norrtull – Kungsgatan till S:t Persgatan. Biljettpriset var, liksom i övriga spårvägsorter i landet, tio öre för vuxna och fem öre för barn. Elva spårvagnspolletter kostade en krona och det fanns dessutom månadskort och årskort.
Redan vid starten föreslogs att ändhållplatsen vid Västertull skulle flyttas till Södertull. Eftersom Kungsgatan då slutade vid S:t Persgatan behövde ett berg sprängas och hus rivas för att nå Nygatan. På julaftonen 1904 kunde det nya spåret mellan Kungsgatan och Södertull tas i bruk.
Under invigningsåret inleddes också diskussioner om en utvidgning av nätet, främst till Borgs villastad (Kneippen) och Lindö. Stadsfullmäktige beslutade 1905 om en ny linje till Kneippbadens järnvägsstation medan förslag om spårväg till Lindö och Saltängen avslogs. Borgslinjen från Västertull öppnades i maj 1906.
Samtidigt öppnade en spårvagnslinje till 1906 års Konst- och Industriutställning vid Sylten. Den gick från Skepparegatan längs Repslagaregatan, över Östra Promenaden och vidare till utställningsentrén, ungefär vid dagens Bangårdsgatan. Utställningslinjen plockades bort i slutet av september.
I början av 1910-talet gjordes betydande omläggningar och förbättringar av spårvagnslinjerna. Spåren i Skepparegatan flyttades till Östra Promenaden och drogs förbi Östra station. Dubbelspår lades på samtliga sträckor så att man slapp de tidsödande och irriterande uppehållen vid mötesplatserna.
Den ursprungliga linjesträckningen visade sig med tiden ha brister. Ofta krävdes flera byten och många stora stadsdelar saknade helt spårvagnsförbindelser, till exempel Saltängen, Söder, Norra Förstäderna och Östra Eneby. Därtill hade ekonomin för spårvägen varit dålig ändå från början.
År 1926 skapades ett nytt linjenät. Linje 1 var ringlinjen inne i stadens centrum medan linje 2 gick mellan Kneippen och Marielund dit spårvägen dragits. Fem år senare tillkom linje 3 ända ut till Östra Eneby och 1933 förlängdes spåren till Folkets park.
De kommande decennierna utökades spårvagnsnätet successivt. År 1945 byggdes spår till Klingsberg, 1950 till Rågången och 1958 till Vidablick. Sistnämnda år upphörde spårvagnstrafiken på Kungsgatan. Den nya stadsdelen Klockaretorpet fick spårväg i två etapper (1975 och 1980).
Liksom i andra svenska städer har spårvagnstrafiken i Norrköping tidvis varit hotad. Inte minst under 1990-talet pågick en livlig debatt om dess existens. I sin bok om Norrköpings spårvägars första 100 år – Gula Faran rullar vidare – konstaterade Willy Forsström att trafiken haft ”ett tidvis akut nedläggningshot hängande över sig i halva sin livstid”.
Men sedan jubileet har det satsats på spårvägen i Norrköping igen. Den senaste förlängningen, söderut, gjordes i tre etapper: till Ljura 2006, till Hageby 2010 och slutligen till Navestad 2011.
Och historien gör sig då och då påmind när museivagnen ”Gamla ettan” rullar på stadens gator.