Under andra halvan av 1700-talet blev kvarteret Varvet mellan Tyska torget och Strömmen Norrköpings krog- och nöjescentrum. Här låg ”stenhuskrogarna” Solen, Giötbergs, Widmans, Winters och Lundmans. Centralpunkten var Egges källare Tre Prinsar och hans teater.
Tyskfödde Egge kom som ung till Norrköping och arbetade som vinskänk på rådhuskällaren. År 1757 tog han över en krog vid Tyska torget och öppnade fem år senare ett komedihus i trädgården som vette mot Strömmen. Hans teaterlada var 18 meter lång, 7 meter bred och 5 meter hög. I ”Premier-logen” fanns de dyraste biljetterna, på ”Second” satt man billigare och lägst pris hade ståplatserna i ”Galleriet”.
Vid invigningen den 27 maj 1762 framförde Swenska Commedie Trouppen under ledning av Carl Gottfried Seuerling ett tyskt versdrama. Seuerling skulle återkomma flera gånger till Norrköping och det var han som satte upp Shakespears Romeo och Julia för första gången i Norden. Premiären var på Egges teater 1776. I övrigt spelades Molière, Voltaire, Holberg och andra stora dramatiker. Periodvis fyllde teaterpubliken lokalen två eller tre gånger i veckan.
År 1795 användes den förbjudna Marseljäsens melodi i en mellanakt. Det ledde till att teatern tvingades hålla stängt under flera år, textförfattaren prästen Hans Olof Sundelius förvisades och Johan Peter Lewenhagen, ledaren för teatersällskapet, gick i konkurs.
Norrköping fick ytterligare en teater 1791. Den startades av gördelmakaren Erik Adolf Dahlberg, som byggde om en gammal tobakslada inne på gården till Gamla Rådstugugatan 44. Vid invigningen den iskalla julveckan 1791 framfördes Voltaires tragedi Zaïre.
Teaterintresset var mycket stort i Norrköping under 1790-talet och Dahlbergska teatern kom i praktiken att fungera som en stadsteater med en stor och trogen publik som köpte abonnemang med 70 biljetter. Det kom så mycket folk till föreställningarna att hästskjutsarna proppade igen gatan utanför teatern.
De båda äldsta teatrarna kom snart att anses vara omoderna och 1798 fick Norrköping för första gången en teater byggd direkt för ändamålet. Fabrikören och rådmannen John Swartz var drivande i uppförandet av Nya Comediehuset eller Saltängsteatern vid Slottsgatan på norra sidan av Saltängstorget. Det 26 meter långa teaterhuset med loger, läktare och orkesterdike rymde cirka 300 åskådare. För utsmyckningen stod den berömde kyrkomålaren Pehr Hörberg.
Under ett halvt sekel var Saltängsteatern en av de ledande scenerna i landsorten. Teatersällskapen kunde stanna upp till tre månader och spela igenom hela sina repertoarer av klassiker, folklustspel och skräck- och riddarromantik i tidens stil. Hamlet uppfördes tretton gånger av nio olika ensembler, men det var den franska dramatiken som dominerade.
Comediehuset uppfördes på mark som tillhörde Tyska församlingen och kyrkan köpte också upp samtliga aktier i teaterbolaget. Teaterns affärer och skötsel avhandlades därför på Hedvigs kyrkostämma och prästerna gjorde upp kontrakten med teaterdirektörerna.
Saltängsteatern följdes 1850 av en ny teaterbyggnad på samma plats som dagens Stora teatern. Den kallades Eklundska teatern och uppfördes på initiativ av grosshandlare Gustaf Eklund. Den var avsevärt mycket större och hade plats för hela 850 besökare.
År 1866 tillkom en ny teater: Folkteatern (senare kallad Arbisteatern) som startades på Bredgatan av Norrköpings Arbetareförening. Det var landets första amatörteater men man anlitade även turnerande teatergrupper.
Den stora Eklundska teatern dömdes ut som brandfarlig och revs 1904. En stor teaterbrand i Chicago med över 600 döda hade riktat fokus mot brandsäkerhet på teatrarna. Därtill hade publiken klagat över stallukt och råttor i salongen som ibland användes som cirkus.
Bakom det nya teaterbygget stod grosshandlaren Helge Ehrenborg. Han anlitade Axel Anderberg, en av tidens stora arkitekter, som bland annat ritat Kungliga Operan, Oscarsteatern i Stockholm och teaterhuset i Linköping. Det praktfulla teaterhuset byggdes i jugendstil och salongen rymde en publik på 600 personer.
Det var dock fortfarande enbart resande teatersällskap och Riksteatern som använde Stora teatern, men på 1940-talet växte sig planerna på en stadsteater med fast ensemble allt starkare. Resultatet blev Stadsteatern Norrköping–Linköping och invigningspjäsen den 20 september 1947 i Norrköping var passande nog Romeo och Julia.