Precis som i Lundells hyllning av Norrköping på plattan “Vargmåne” från 1975, går jag ofta längs våra vackra Promenader. Nyss hemkommen från ett exotiskt, men trångt och varmt Indien, återvänder jag till våra kära promenadstråk. Samma år som Lundell släppte Vargmåne, bestämde sig mina föräldrar för att rota sig i Norrköping och här har jag blivit kvar. Jag tycker om resor, rörelser och influenser, men jag har också ett behov av rutiner, rötter och att flanera på våra tre Promenader, östra, södra och norra. Det är Promenaderna som knyter samman vår stad och det är också Promenaderna som binder samman stora delar av mitt liv.
Idag går jag i motsatt riktning som Lundell och kisar mot vårsolen när jag släntrar uppför Södra promenaden. Där ligger det vackra De Geergymnasierna, där jag som “Lärkabock” tillbringade mina tre gymnasieår på 80-talet. Jag säger “tillbringade” eftersom det blev mer utforskande av vin, kvinnor och sång, än av regelrätta ämnesstudier. Jag ägnade mig hellre åt poesi- och novellskrivande än att lyssna på genomgångar av Ohms lag och böjningen av franska verb. Att jag sedermera skulle utbilda mig till lärare och så småningom bli rektor, hade nog ingen, ens i det vildaste rus, kunnat förutspå.
Nostalgipromenaden fortsätter förbi Idrottsparken. Jag vet att den heter Östgötaporten idag, men för oss inbitna Pekingbor så blir den för alltid Idrottsparken eller bara “Parken”. Här såg jag min första IFK-match 1978, tuggade andaktsfullt i mig kokt korv med senap och sprang in på planen för att få autografer av “Drutten” Lundqvist, Janne Svensson och de andra idolerna. Två decennier senare står jag regelbundet på Curva Nordahl och sjunger fram den nya generationens IFK-hjältar till allsvenska trepoängare.
Några hundra meter längre fram ligger min första arbetsplats, Strömbackens servicehus. En fin och viktig tid i livet där jag efter studenten fick jobb som vårdbiträde. Där fick jag lära mig värdet i en stark och okuvlig välfärd, ett samhälle där vi tar hand om våra seniorer när de inte längre klarar sig själva. Här ägnade jag dagarna åt att städa, diska och hjälpa pensionärerna med hygienen. Många ser det som ett genomgångsjobb och det blev det även för mig, men det gav mig samtidigt insikt om hur viktigt det är att ta sig tid, att dricka en kopp kaffe tillsammans, prata, lyssna och vara en medmänniska. Jag fick också lära mig någonting som inte var min starkaste gren under skoltiden, att komma i tid, sköta sitt jobb och att ta direktiv.
Åbackarna är mitt favoritstråk, oavsett om jag går med en podd i öronen, joggar till musik eller bara sitter på en bänk och “tomglor” ut över vattnet, växtligheten och änderna. Här tornar de gamla fängelsemurarna upp sig, också dessa ett minne från fornstora dagar. Första halvan av 90-talet tillbringade jag här. Inte som fånge förvisso, däremot som kriminalvårdare. På den tiden var Norrköpingsanstalten ett av de fängelser i landet där de farligaste internerna placerades. Straffspannet var åtta år upp till livstid och då vi arbetade i nära relation med de intagna, lärde jag känna “rubrikfångar” som Svartenbrandt, Ursut och Maskeradligan. Framför allt så lärde jag känna mig själv och forma min värdegrund. Där övertygades jag om att det är mer vård än skärpta restriktioner som majoriteten av våra fångar behöver. Jag fick nog anställningen främst för mina brottarskills, men det jag hade mest nytta av blev istället förmågan att lyssna, försöka förstå och att föra respektfulla samtal.
Jag lämnar murarna bakom mig, tar genvägen genom den lummiga Folkparken och släntrar nedför Norra promenaden. På Norrköpings vackraste skola, Matteusskolan, fick jag min första rektorstjänst och jag är evigt tacksam för den tid jag fick vara en del av den mångkulturella kittel som detta upptagningsområde är. Det var givande att få leda en personalgrupp med så tydligt socialt patos, som envetet arbetade för att ge alla elever, oavsett förutsättningar, så god och trygg skolgång som möjligt. Jag minns särskilt julavslutningen då det önskades “God Jul” på 26 (!) olika språk, varav en del inte ens var skriftspråk.
Halvvägs nedför Norra promenaden, viker jag av och tar mig nedför Bråddgatan mot gamla Palace och strömmen. Mina danssteg och snedsteg på Palace får vi avhandla i ett annat forum, men det var också en tid som präglade den jag är idag. På vägen hem till lägenheten på Drottninggatan, stannar jag till för en reflektionsstund på en av bänkarna vid Strömsparken. Oftast befinner jag mig i vardagens dilemman, men just idag unnar jag mig en nostalgitripp från 80-talet och framåt. Samtidigt är jag tacksam över att ha kommit hem från Indien, att jag åter får andas frisk luft, dricka rent vatten och att jag har rotat mig i en stad som Norrköping. Och för de som fortfarande säger att Norrköping är en jävla stad, hänvisar jag till Lundell…
Jag går på Promenaden
Jag dansar fram rentav
Jag går på Promenaden
Seglar fram på soligt hav...