Malin Perk: När slår den stora bitterheten till?

Men det är inte kolesterolet eller demensen jag fasar mest för, min största oro är att jag ska bli en bitter gammal gubbe. En grinig och cynisk människa som tror att han redan vet allt, har varit med om allt och med tvärsäkerhet slänger sig med floskeln: “Det var bättre förr.”
Å andra sidan. Den som är bitter vet nog sällan om det själv. Prototypen är väl i regel en äldre man, eller kvinna med för den delen, ty bitterheten tar inte hänsyn till kön. Den tar heller inte hänsyn till ålder. Med jämna mellanrum stöter jag på “ungdomar” i 30-årsåldern som har drabbats av denna åkomma. Det är ingen rolig syn. Men originalet är ändå en man mellan 50 och 70, en man som peakade för många år sedan, utan att vara medveten om det själv. För ett av problemen med bittergubbar är att de alltid är övertygade om att de själva sitter inne med sanningen, oavsett om det handlar om hederskultur, energipolitik eller apkoppor.
 

Ett annat signum för bittergubbar är konstaterandet att allt var bättre förr och det sägs så övertygande att självaste Donald Trump skulle bli imponerad. Det tredje kännetecknet för bitterhetens sjukdom, jag tar mig friheten att kalla det för sjukdom, är någon sorts hemsnickrad konspirationsidé. Det finns alltid en sammansvärjning bakom varje samhällsfenomen, en samling ondsinta fullblodspsykopater som träffas i en bastu (eller riksdag) och smider planer bara för att jävlas med vanligt folk. Sanningen kan aldrig vara mänsklig, den måste alltid bottna i en konspiration av något slag.
 

Det gör ont i Norrköpingssjälen att IFK går kräftgång i Allsvenskan. Under försäsongen spändes bågen och det spekulerades om att det var dags att tampas om de ädla medaljerna. Med risk för att strö salt i såren (inklusive mitt eget) kan vi konstatera att det inte har gått som planerat. Lagbygget och spelsystemet höll inte. Förlusterna staplades på varandra och tränaren Rikard Norling fick lämna skutan. Motgångar smärtar, men de som hörs mest är de bittra männen. De som tycker att Norling, inklusive stora delar av ledningen, har förstört vårt kära IFK, att det förmodligen har skett medvetet, för visst är Norling en AIK:are i hjärtat? De bittra männen hade facit på hand redan från början. “Gå tillbaka till 4-4-2, istället för det här "tramset” och “Fotbollen var bättre förr, särskilt under Gunnar Nordahls tid”. Jag säger inte att kritikerna har fel i sak, men bitterheten och cynismen är ganska tärande för oss som ändå begriper att framgång och motgång går i cykler.
Samma gubbar dyker även upp i andra sammanhang. De är experter på politik och slänger sig med begrepp som “systemkollaps” och “demokratiskt förfall”. Det som stör mig är inte kritiken i sig, utan tonläget och hetsen. Det är de självutnämnda experterna som har enkla och gärna radikala lösningar på komplexa samhällsproblem som gängkriminalitet och migration och givetvis om fotboll. De är filosofer, kriminologer och statsvetare i samma skrud och på helgerna är de dessutom förbundskaptener i fotboll.
 

Eftersom alla nu levande vuxna har egna erfarenheter av skolan så dräller det av bittra experter inom området. Oavsett vad forskningen säger, har de självutnämnda skolexperterna sin punchline redo: “Skolan var mycket bättre förr” och “Det är ingen ordning i dagens
skola”. Även våra folkvalda tenderar att sköljas med i populismen och staplar tokiga förslag på varandra, oavsett vad professionen eller forskningen säger. Inte ens efter 20 år i branschen anser jag mig vara någon expert som sitter inne med alla svaren. Det jag vet är att skolan är en del av samhället, vilket påverkar förutsättningarna markant och jag vet dessutom att få saker var bättre förr. Det är alldeles för lätt att bli anekdotisk och likställa sina egna begränsade erfarenheter med verkligheten. Det ser helt enkelt olika ut, vilket i sig har en
mängd förklaringar.
 

Jag skulle kunna fortsätta utläggningen om ämnen som bittergubbarna gärna klamrar sig fast vid, men nöjer mig så. Kanske är jag också på väg att bli bitter? Eller är jag redan där?
 

Jag åldras hellre med lindrig demens och artros, än att bli kategoriserad som en av bittergubbarna på Idrottsparkens “gnälläktare”.
Det finns dock en sak som var bättre förr och det var jag själv, min fysik, min charm och mitt utseende.
Men inte är jag bitter för den sakens skull.