Men det Ă€r inte kolesterolet eller demensen jag fasar mest för, min största oro Ă€r att jag ska bli en bitter gammal gubbe. En grinig och cynisk mĂ€nniska som tror att han redan vet allt, har varit med om allt och med tvĂ€rsĂ€kerhet slĂ€nger sig med floskeln: âDet var bĂ€ttre förr.â
Ă
andra sidan. Den som Ă€r bitter vet nog sĂ€llan om det sjĂ€lv. Prototypen Ă€r vĂ€l i regel en Ă€ldre man, eller kvinna med för den delen, ty bitterheten tar inte hĂ€nsyn till kön. Den tar heller inte hĂ€nsyn till Ă„lder. Med jĂ€mna mellanrum stöter jag pĂ„ âungdomarâ i 30-Ă„rsĂ„ldern som har drabbats av denna Ă„komma. Det Ă€r ingen rolig syn. Men originalet Ă€r Ă€ndĂ„ en man mellan 50 och 70, en man som peakade för mĂ„nga Ă„r sedan, utan att vara medveten om det sjĂ€lv. För ett av problemen med bittergubbar Ă€r att de alltid Ă€r övertygade om att de sjĂ€lva sitter inne med sanningen, oavsett om det handlar om hederskultur, energipolitik eller apkoppor.
Ett annat signum för bittergubbar Àr konstaterandet att allt var bÀttre förr och det sÀgs sÄ övertygande att sjÀlvaste Donald Trump skulle bli imponerad. Det tredje kÀnnetecknet för bitterhetens sjukdom, jag tar mig friheten att kalla det för sjukdom, Àr nÄgon sorts hemsnickrad konspirationsidé. Det finns alltid en sammansvÀrjning bakom varje samhÀllsfenomen, en samling ondsinta fullblodspsykopater som trÀffas i en bastu (eller riksdag) och smider planer bara för att jÀvlas med vanligt folk. Sanningen kan aldrig vara mÀnsklig, den mÄste alltid bottna i en konspiration av nÄgot slag.
Det gör ont i NorrköpingssjĂ€len att IFK gĂ„r krĂ€ftgĂ„ng i Allsvenskan. Under försĂ€songen spĂ€ndes bĂ„gen och det spekulerades om att det var dags att tampas om de Ă€dla medaljerna. Med risk för att strö salt i sĂ„ren (inklusive mitt eget) kan vi konstatera att det inte har gĂ„tt som planerat. Lagbygget och spelsystemet höll inte. Förlusterna staplades pĂ„ varandra och trĂ€naren Rikard Norling fick lĂ€mna skutan. MotgĂ„ngar smĂ€rtar, men de som hörs mest Ă€r de bittra mĂ€nnen. De som tycker att Norling, inklusive stora delar av ledningen, har förstört vĂ„rt kĂ€ra IFK, att det förmodligen har skett medvetet, för visst Ă€r Norling en AIK:are i hjĂ€rtat? De bittra mĂ€nnen hade facit pĂ„ hand redan frĂ„n början. âGĂ„ tillbaka till 4-4-2, istĂ€llet för det hĂ€r "tramsetâ och âFotbollen var bĂ€ttre förr, sĂ€rskilt under Gunnar Nordahls tidâ. Jag sĂ€ger inte att kritikerna har fel i sak, men bitterheten och cynismen Ă€r ganska tĂ€rande för oss som Ă€ndĂ„ begriper att framgĂ„ng och motgĂ„ng gĂ„r i cykler.
Samma gubbar dyker Ă€ven upp i andra sammanhang. De Ă€r experter pĂ„ politik och slĂ€nger sig med begrepp som âsystemkollapsâ och âdemokratiskt förfallâ. Det som stör mig Ă€r inte kritiken i sig, utan tonlĂ€get och hetsen. Det Ă€r de sjĂ€lvutnĂ€mnda experterna som har enkla och gĂ€rna radikala lösningar pĂ„ komplexa samhĂ€llsproblem som gĂ€ngkriminalitet och migration och givetvis om fotboll. De Ă€r filosofer, kriminologer och statsvetare i samma skrud och pĂ„ helgerna Ă€r de dessutom förbundskaptener i fotboll.
Eftersom alla nu levande vuxna har egna erfarenheter av skolan sĂ„ drĂ€ller det av bittra experter inom omrĂ„det. Oavsett vad forskningen sĂ€ger, har de sjĂ€lvutnĂ€mnda skolexperterna sin punchline redo: âSkolan var mycket bĂ€ttre förrâ och âDet Ă€r ingen ordning i dagens
skolaâ. Ăven vĂ„ra folkvalda tenderar att sköljas med i populismen och staplar tokiga förslag pĂ„ varandra, oavsett vad professionen eller forskningen sĂ€ger. Inte ens efter 20 Ă„r i branschen anser jag mig vara nĂ„gon expert som sitter inne med alla svaren. Det jag vet Ă€r att skolan Ă€r en del av samhĂ€llet, vilket pĂ„verkar förutsĂ€ttningarna markant och jag vet dessutom att fĂ„ saker var bĂ€ttre förr. Det Ă€r alldeles för lĂ€tt att bli anekdotisk och likstĂ€lla sina egna begrĂ€nsade erfarenheter med verkligheten. Det ser helt enkelt olika ut, vilket i sig har en
mÀngd förklaringar.
Jag skulle kunna fortsÀtta utlÀggningen om Àmnen som bittergubbarna gÀrna klamrar sig fast vid, men nöjer mig sÄ. Kanske Àr jag ocksÄ pÄ vÀg att bli bitter? Eller Àr jag redan dÀr?
Jag Ă„ldras hellre med lindrig demens och artros, Ă€n att bli kategoriserad som en av bittergubbarna pĂ„ Idrottsparkens âgnĂ€llĂ€ktareâ.
Det finns dock en sak som var bÀttre förr och det var jag sjÀlv, min fysik, min charm och mitt utseende.
Men inte Àr jag bitter för den sakens skull.