En göteborgsk cykelkompis berättade att han ägnat det senaste halvåret åt att få sätta upp solceller på tolv villor med platta tak som skulle ge en hel del kilowattimmar. Enligt Göteborgs kommun är dock villaområdet skyddsvärt ur ett byggnadsperspektiv. Det värdet skadas om husen får solceller på taken som sticker upp en decimeter.
Italien har en statsskuld på nära 150 procent av allt som produceras i landet under ett år, alltså BNP. Ändå verkar landet fungera. Tågen går, folk verkar arbeta, affärer och restauranger är öppna, det är fullt på vägarna där bilisterna inte tar någon större hänsyn till cyklister och vi ser inte fler utslagna än i Sverige.
Detta fick mig att fundera. Hur kan det komma sig att man kanske inte får sätta upp solceller när alla beslutsfattare åtminstone verbalt tycks vara överens om det viktiga med att få fram fossilfri el?
Hur kan det komma sig att den svenska statsskulden är 30 procent av BNP när det är uppenbart för alla att behoven av upprustning av Sverige är enorma?
Jag tror att det finns ett gemensamt svar på båda frågorna. Nämligen att det är så förtvivlat svårt att komma till skott, att fatta beslut i Sverige.
Visst, olika intressen står emot varandra. Olika myndigheter och förvaltningar har olika uppdrag. Ingen kan peka med hela handen. Det tar tid, ofta orimligt lång tid, att få fram beslut. Men till slut måste ändå någon stå för helheten. Annars går landet i baklås.
Ytterst är det regering och riksdag som beslutar. Den styrande majoriteten har ett stort ansvar att få fart på byråkratin, att förenkla regler och korta tiden för planerna för nya byggen. Det fungerar inte idag.
I en tid då de allra flesta är överens om att det viktigaste av allt är att stoppa klimatförändringen så borde det exempelvis inte vara några problem att få tillstånd att sätta upp solceller på villatak. Om hundra år kommer installationen förmodligen att betraktas som en utveckling av villaområdets skyddsvärde som byggnadsminne.
Det borde heller inte vara några problem att komma igång med en ordentlig upprustning av landets vägar och järnvägar. Alla vet att det behövs och pengar finns. Samma sak med bristen på bostäder i tillväxtområdena. Det måste gå att få igång bostadsbyggandet. Behövs det subventioner finns det pengar.
Samma sak med vård-, skola och omsorg. Den offentliga finansieringen måste åtminstone öka lika mycket som lönerna och inflationen. Sedan borde det vara dags att fundera på en ny form av kommunal beskattning som jämnar ut de orimliga skillnader som uppstått mellan en del storstads- och glesbygdskommuner. Det nuvarande utjämningssystemet räcker inte.
Skatterna är en annan sak där inget händer. Skattesystemet blir alltmer urholkat med stora möjligheter för en del att välja hur mycket skatt de vill betala. Skatteexperter och allehanda ekonomer har år efter år efterlyst en ny skattereform. En sådan har utlovats i diverse regeringsprogram, men det har inte blivit något och det verkar inte aktuellt under den här regeringsperioden heller. Annars är det dags att sänka skatten på arbete och höja den på kapital. Det skulle göra Sverige lite rättvisare och ekonomin skulle fungera bättre.
Sammantaget är det bara att sätta igång. Det finns sedan länge en lång lista på vad som behöver göras och pengar finns. Det som krävs är handlingskraft. Det verkar den nuvarande regeringen sakna, trots egen majoritet i riksdagen.