Anta att ett nytt parti tar makten i Sverige. Anta att de börjar införa nya lagar och förordningar. Anta att du från och med nu inte längre får jobba inom kommun, landsting eller i statlig tjänst.
JAG kommer att bli arbetslös … och förbannad. Men jag stannar i Sverige.
Sedan blir alla läkare, tandläkare och apotekare avskedade. Det börjar kännas riktigt obehagligt. Men jag stannar i Sverige.
Därefter blir alla anställda inom det militära avskedade. Jag blir rädd. Men jag stannar.
Efter flera andra inskränkningar får jag inte längre rösta. Jag är förtvivlad. Jag demonstrerar och protesterar. Men jag stannar i landet.
Jag försöker samla mina vänner. Tillsammans kan vi ändra på det här, tänker jag, men det är svårt att träffas för nu får vi inte längre besöka allmänna parker, badhus eller restauranger.
Och våra barn och barnbarn får inte längre gå i skolan.
Jag mailar, ringer och skriver på sociala medier. Jag skriker ut till världen: ”SER NI VAD SOM HÄNDER I VÅRT LAND?”
Det kommer ständigt nya förbud. Nu måste jag alltid bära id-kort när jag går ut. Jag har lämnat in min vigselring och guldringen som jag ärvt efter min gammelmorfar. Jag vet att jag kan vräkas från mitt
hus när som helst. Det är utegångsförbud på nätterna och jag får bara handla mat mellan klockan 16 och 17.
När jag inte längre får använda telefon eller andra tekniska kommunikationsmedel LÄMNAR JAG LANDET! FÖRST DÅ LÄMNAR JAG LANDET.
Nu är det farligt. Ingen kan längre tala om för omvärlden vad som händer här och jag är säker på att det kommer att bli ännu värre.
Det här är taget ur en övning på Forum för Levande historias hemsida. Jag brukar göra övningen i mina klasser. Mitt syfte är förstås att ge förståelse för de människor som flytt från krig, fattigdom,
förföljelse och kaos. Ofta vill de svenskfödda ungdomarna i mitt klassrum lämna landet redan efter första eller andra inskränkningen.
Jag vet några som har flytt från krig, förföljelse, kaos och fattigdom på riktigt och kommit till Sverige och börjat bygga upp sina nya liv. Jag vet också några som inte har fått stanna här utan blivit skickade
till våld och kaos. Sveriges regering har nyligen ingått ett avtal med Afghanistan om att utvisa afghaner trots alla rapporter om attacker och dödande i landet. Vi är många som känner att vi måste
protestera.
För en tid sedan samlades vi, nästan 200 personer, i Finspångs centrum och höll en manifestation mot tvångsutvisningarna till Afghanistan. Under samma vecka tog demonstrationer i Stockholm, Göteborg, Malmö, Umeå, Karlstad, Motala och flera andra platser vid.
Jag hoppas att vi varit tillräckligt många för att få regeringen att ta FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna och barnkonventionen på allvar och att tänka om!