År 1741 inledde Sverige ett revanschkrig mot Ryssland. Det blev ett totalt misslyckande och i freden två år senare tvingades Sverige avstå ytterligare landområden. Villkoren blev ändå relativt milda på grund av att Ryssland la sig i den tronföljdsstrid som uppstått i Sverige.
Drottning Ulrika Eleonora hade avlidit 1741 och därmed saknades en tronföljare till kung Fredrik I. Danmark lanserade den danske kronprinsen Fredrik medan Ryssland till varje pris ville förhindra att de båda nordiska länderna samlades under en kung. De krävde i stället att furstbiskop Adolf Fredrik från Holstein-Gottorp skulle väljas.
Riksdagen var splittrad mellan den ryssvänliga adeln och bondeståndet som redan hade röstat för den danske kandidaten. Bönderna i Dalarna hade till och med gjort uppror med bland annat krav på att kronprins Fredrik skulle utses.
Adolf Fredrik valdes snabbt till tronföljare, men regeringen fruktade nu både ett angrepp från Danmark och ytterligare bondeuppror. I desperation vände de sig till Ryssland för hjälp. Kejsarinnan Elisabet skickade en flotta med 10 700 soldater som på obestämd tid skulle inkvarteras i Sverige för att skydda landet – mot både utrikes och inrikes hot.
Trupperna förlades i Nyköping, Norrköping, Söderköping och Västervik samt i större byar, säterier och prästgårdar kring städerna. Norrköping skulle alltså härbärgera främmande trupp från en armé som Sverige bara några månader tidigare hade utkämpat ett krig mot – och som för 24 år sedan hade plundrat och bränt staden.
Redan i september 1743 lotsades de första ryska roddfartygen uppför Strömmen. I slutet av oktober anlände även trupper landvägen. Det Apsjeronska regementet samlades utanför Norrtull och 1 200 fullt beväpnade soldater marscherade in i staden ”med flygande fanor och klingande spel”.
En musikkår på 40 man med trumpeter, valthorn, oboer, fagotter, fioler och basfioler ingick i truppen. Den ställde upp för en promenadkonsert på båda sidor av Drottninggatan. Kanske ville ryssarna charma Norrköpingsborna med musik.
Efter jul anlände det Nisovska regementet till Norrköping och även delar av Kexholmska regementet förlades i staden. Totalt inkvarterades 2 073 man och trupper utplacerades även på Vikbolandet och i socknarna norr och väster om Norrköping.
Befälhavaren för Norrköpingsavdelningen, generallöjtnant Saltykov, installerade sig i handelsman Gerstenmeyers hus i kvarteret Gubben på Saltängen, det högre befälet flyttade in i stadens finare hus och herrgårdar i omgivningarna. Nästan alla hus var tvungna att inhysa soldater.
Den ryska närvaron kom att prägla Norrköping. Det var daglig exercis på Butängen och ortodoxa gudtjänster hölls i rådhuset. På Tyska torget fanns marketenteri med exotisk mat och dryck. Under påsken såldes vackert målade ägg.
Den mest spektakulära händelsen var kanske när ryssarna på kyndelsmässodagen mangrant tågade ned till Strömmen för att nakna tvätta av sig sina synder i en stor, uppsågad isvak.
Enligt överenskommelsen skulle Ryssland stå för truppernas avlöning och utspisning medan Sverige skulle svara för inkvartering med värme och ljus, sjukhus, proviantmagasin och hästarnas utfordring samt extra förplägnad i form av öl och brännvin.
Förhållandet mellan främlingarna och stadsborna blev alltmer ansträngt. Det rapporterades om mängder av övergrepp, stölder och inbrott. De ryska officerarna beivrade ibland missgärningarna och nästan dagligen fick meniga soldater spöstraff på Tyska torget. Stadens magistrat anmärkte på den alltför besvärliga och kostsamma inkvarteringen.
Allt detta var ändå inte det största problemet. Med sina fler än 10 000 soldater spelade den ryske befälhavaren, skotten James Keith, en huvudroll i den svenska politiken vintern 1743–1744. Englands ambassadör i Stockholm konstaterade att ”Sverige är lika beroende av kejsarinnan som någon rysk provins”.
De ledande adelsmännen började inse att de hade försatt sig själva och landet i en ytterst farlig position. Förhandlingar inleddes med Danmark och risken för krig och uppror kunde undanröjas. Elisabet kallade motvilligt hem sina trupper. I maj anlände 20 galärer till Norrköping och på midsommardagen inleddes hemresan till Ryssland.
”Herren låte oss aldrig mer se detta folket, hwarken som wänner eller owänner”, skrevs i S:t Johannes kyrkobok den 25 juni 1744 sedan ryssarna lämnat Norrköping.