Jaha, nu är det dags igen! Hysterisk nervositet börjar byggas upp och jag ångrar mest hela tilltaget.
Försöker påminna mig hur det kändes sist och vet ju att jag klarar det, det finns ingen logisk grund för min rädsla och jag vet att jag kommer att känna mig nöjd efteråt, men det spelar liksom ingen roll. Det är som det är och jag är livrädd.
Jag ska ut och resa igen, ensam. För ett par år sen berättade jag om en tripp till USA, som nästan tog knäcken på mig innan jag väl kom iväg. Alla mardrömmar om missade flyg, att gå vilse och hamna i fel land, som sen vändes till en rent euforisk känsla när jag åter var hemma och allt hade gått som på räls. Då var jag redo att resa jorden runt på egen hand - herregud, vad kan gå fel liksom? Men det var då och nu är jag tillbaka till mitt vanliga hariga jag. Ingen tror mig eller fattar nåt när jag säger att jag är vettskrämd, jag som är så tuff, men ja, skenet bedrar.
Mest är jag nervös för tidiga flygtider. Jag försover mig nästan aldrig, men det skulle ju vara typisk om man gjorde det just då, eller hamnar i konstiga ändlösa bilköer, som gör att man missar planet. Nånstans fattar jag ju att det ordnar sig, det går ju fler flyg, men jag tror det härrör sig från betydligt fattigare ungdomsår, när man verkligen var strandsatt om man missade en avgångstid. Att köpa en ny biljett fanns liksom inte på kartan.
Den här gången är det England som gäller, närmare bestämt Manchester, och det var krångligt så det förslår. Mellanlandning i Oslo, med en övernattning? Eh jaha? Eller väntan i Malaga i sex timmar. Inget av det känns som om man ens åker åt rätt håll. Eller med Ryanair till Stansted, avgång 6.30. Jo, det blir nog bra. Linköping - Manchester via Amsterdam, med en god vän som jobbar på flygplatsen och kan hålla mig i handen en stund, är nog det bästa alternativet.
Anledningen till resan är att jag ska delta i ett lärarutbyte och jag läser lite på skolans hemsida och tänker att det är precis som man föreställer sig engelska privatskolor. Klädkoden är två sidor lång och innefattar absolut inget smink, inga smycken, mer än små pärlor i öronen, totalförbud mot färgat hår eller piercingar. Tatueringar är väl så otänkbara att de inte ens nämns. Kjolen ska vara så och så lång, skjortan eller blusen ska vara nedstoppad. Man måste bära skolans kavaj och en egen kofta under får man inte ens ha på vägen till och från skolan. För några år sen besökte jag en annan engelsk skola, men där var de betydligt mer avslappnade gällande klädseln, även om de också hade skoluniform. Det var långbyxor och kjol om vartannat, fladdrande skjortor och slipsar på trekvart.
Om jag återvänder, utan att ha hamnat i Afrika eller Långtbortistan, lovar jag att leverera en rapport senare under hösten!