Det kanske allra roligaste var mitt första stora jobb åt Folkbladet Östgöten (så hette tidningen då) 1969 när jag fick vara med om Ove Eklunds succéfyllda debut på Idrottsparken i Köpenhamn.
För något halvår sedan besökte jag idrottsfantasten Ingemar Larsson i Norrköping för att göra ett reportage. Ingemar visade då mig runt i sin källare där det fanns åtskilliga tusen fotbollsprogram, som dock inte var arkiverade ännu.
Häromdagen stötte jag på Ingemar ute vid Åby Idrottspark och då räckte han över programmet från just den matchen den 25 juni 1969. Ingemar hade själv varit på plats bland 50.000 övriga åskådare och jag hade fått två pressbiljetter av chefen Rutger Blomberg.
Historien bakom min resa till Danmark var lite speciell. Kvällen innan matchen skulle spelas, alltså tisdagen den 24 juni, ringde Rutger min mamma. Själv var jag på fotbollsträning i Mjölby och mamma kom uppcyklandes till Vifolkavallen.
- Rutger har ringt, du måste ringa upp honom direkt, han vill att du åker till Danmark i morgon!
Så det var bara att kasta sig på cykeln och åka hem till Vattugatan och slå chefen en signal. Fick låna pappas bil, fick med mig en kompis, men kruxet var att Rutger satt med pressbiljetterna i Norrköping. Det var bara att åka och hämta dem först och sedan åka ned till Helsingborg, ta färjan över till Helsingör, fortsätta mot Köpenhamn och Parken.
Var framme i god tid efter drygt 70 mils körning. Vi hann till och med smälla i oss en pölse innan vi bänkade oss för att se det 71:a fotbollsmötet mellan Sverige och Danmark, en match ingående i Nordiska mästerskapen som var stort på den tiden.
I tröja nummer 10 hittade vi Åtvidabergs succéman, som lämnat Hallstahammar 1967 för att fortsätta sin karriär i ÅFF. Redan 1968 blev Ove allsvensk skyttekung med 16 fullträffar och därefter cupmästare både 1969/70 och 1970/71 samt hann även med två stora silver i allsvenskan innan proffsklubbarna hörde av sig. Sommaren 1971 skrev Ove på för belgiska Royal Antwerp och där stannade han i fyra säsonger. Efter en kort sejour i franska Stade de Reims återvände Ove till Kopparvallen 1975.
Stark startelva
Här har ni Sveriges startelva i den här NM-matchen (på papperet var den oerhört stark):
Sven-Gunnar Larsson (Örebro SK) – Hans Selander (Helsingborg), Krister Kristensson (Malmö FF), Björn Nordqvist (Norrköping), Roland Grip (AIK) – Tommy Svensson (Öster), Jan Olsson (Gais), Leif Eriksson (Örebro SK) – Inge Ejderstedt (Öster), Ove Eklund (Åtvidaberg) och Sten Pålsson (Gais).
Oves debut blev verkligen succéartad då han i 60:e minuten smällde in matchens enda mål och fick de flesta runt Parken att tystna. För min egen del var det naturligtvis mumma att få segerintervjua honom och sedan åka hem till Norrköping för att skriva texter om svensk fotbolls nye succéman.
Bara några veckor efter matchen på Parken fick Ove chansen igen i en vänskapslandskamp borta mot Sovjet. 75.000 åskådare fanns på plats den gången och Ove smällde återigen in matchens enda mål.
Totalt blev det 14 landskamper och fyra mål för Ove innan landslagskarriären tog slut 1973.
För min del var det alltså bara att sätta sig bilen igen, ta färjan över till Sverige och fortsätta färden mot Norrköping. På den tiden fanns det inga datorer att skriva på och då vi var eftermiddagstidning fick man i stället bila genom natten, var hemma vid halv femtiden, och sedan sätta sig på redaktionen för att skriva. Vid 10-tiden på torsdagsförmiddagen var jag sedan klar på Idrottsgatan i Norrköping och kunde återvända till Linköping där jag bodde då. Jag hade då varit i farten drygt 30 timmar och kört bil 120 mil, så det tog inte många minuter innan jag somnade men ändå nöjd med vad jag uträttat.
Ove Eklund är, precis som jag, numera en glad pensionär, bor i Djursholm men har sedan fotbollskarriären tog slut 1975 jobbat mest som massör och naprapat. Några direkta tränaruppdrag har han däremot inte haft men har genom sitt arbete inte släppt idrotten helt.
Enligt folkhälsomyndigheten kommer all idrott även under augusti att genomföras utan publik. Extra trist naturligtvis när den lokala fotbollen också drar igång och även andra idrotter får svårt att genomföra sina arrangemang. Men så är livet 2020, vi måste naturligtvis tänka på vår hälsa i första rummet. Idrotten får fortsatt vara nummer två, men visst känns det ändå som om vi är ändå på väg tillbaka till ett någorlunda normaliserat liv.
Kenneth Thapper