Det har varit sportlov och vi har sett dagarna bli allt ljusare. Det har nästan känts som vår i luften. Välbehövlig vila för många ungdomar och lite äventyr för andra. För några blev det efterlängtade äventyret något helt annat.
”När olyckan är framme”, frasen dyker upp i mitt huvud när jag reflekterar kring den bussolycka ungdomar från fritidsgården Frinavet var med om i början av sportlovet. Man skulle åka skidor och njuta av sportlovet var det tänkt men ”så var olyckan framme”. Ungdomarna och ledarna klarade sig utan allvarliga skador men minnet av händelsen kommer att sitta kvar länge och för många som något svårt att förhålla sig till. Just frasen ”när olyckan är framme” minns jag från min barndom och i denna fras fanns en föreställning om att saker liksom bara händer. Det fanns någon sorts uppgivenhet inför olyckor som drabbar oss och nog är det så att man alls inte kan skydda sig från allt. Somligt händer och det är en del av att leva, av att våga leva. Samtidigt är säkerhetsfrågor allt mer viktiga i alla sammanhang.
Som barn, ”förr i tiden”, åkte man bil utan bilbälte och cyklade utan hjälm. Om då olyckan var framme kunde det gå riktigt illa. Somligt som förr skulle ha setts som olyckor skulle nu betraktas som ovarsamhet.
Nyhetsrapportering om olyckor fokuserar oftast just på fysiska skador och påföljande psykiskt lidande lämnas därhän. Människor som varit med om olyckor kan få leva med den erfarenheten som en begränsning och ett hinder långt tid framåt i livet. Som tonåring var jag med om en tågolycka i Belgien. Vi var på väg till Paris och tåget spårade ur helt enkelt. Vi som reste tillsammans klarade oss nästan helt oskadda och kunde klättra ut genom ett fönster. De skadade var dock många och chocken fastnade i mig och blev till en besvärlig tågskräck. Inget konstigt alls, vi människor måste ju lära oss av allt som händer och min hjärna hade lärt sig en läxa, ”man kan inte lita på tåg”. Vid följande tågresor, som jag tvingades till, räckte det med en liten skakning för att jag skulle känna panik.
Vi lever våra liv just intill olika sorters faror. Somliga försöker vi helt undvika andra försöker vi leva med. När det inträffar som vi försökt intala oss inte ska inträffa skakas vi om i vår känsla av trygghet. Vår hjärna varnar oss för olika saker hela tiden. Stundom mycket opraktiska varningar att följa. Vi måste sortera i varningarna och förstå vilken konsekvens det kan komma att handla om och om det kan vara värt risken. När vi tar risker utan att något händer lugnar sig varningssystemet för att till sist vara helt sams med aktiviteten i fråga.
När olyckor och tragedier drabbar på olika sätt finns det alltid några som kliver fram och är till stöd på olika sätt. Ibland helt oväntade personer som förmår att bry sig, ärligt och från hjärtat. Så skedde även i samband med fritidsgårdens bussolycka. Oavsett vilka krisplaner som finns är det individers förmåga till empati som gör skillnad. Små handlingar kan läka stora själsliga skador. Att få tröst kan vara lite som att få hjälp att bli sams med världen och sakernas tillstånd. Somligt ska vi vara sams med och annat ska vi förändra, somligt ska vi leva med och annat ska vi hålla oss ifrån.
Hur kommer det sig, funderar jag, att en del har så stor vilja och förmåga att bry sig om andra. Varifrån kom deras förmåga till empati, eller snarare, hur lyckades somliga behålla sin barndoms empatiska förmåga? Barn är empatiska så länge de får leva goda liv. Barns vilja att trösta kommer spontant och barn precis som hundar tycks känna på sig att någon behöver tröst. Bland vuxna finns en del som helt tappat förmågan att ”känna på sig” och än värre en del som inte ens förmår vara empatiska gentemot den som ber om det.
Livet är farligt, rent av livsfarligt, men vi måste våga leva! Vi behöver våga ge oss hän i stunden, skratta och fåna oss även om vi känner till alla faror som lurar runt hörnet. När rädsla och oro tar överhanden berövas man en del av sin frihet och vågar kanske inte pröva sina vingar eller styra mot sina drömmar.