Gustav Adolf blev kung 1792 efter mordet på hans far Gustav III. Han övertog regeringsmakten då han blev myndig 1796 och gifte sig året därpå med prinsessan Fredrika Dorotea Vilhelmina av Baden.
År 1800 var det så dags för kungaparets kröning. Långt tillbaka hade kröningarna ägt rum runt om i landet, bland annat i Linköping 1251 och i Söderköping 1302, men från och med 1400-talet hade samtliga regenter krönts antingen i Uppsala eller i Stockholm.
Kröningsriksdagen förlades till Norrköping eftersom kungen ville undvika Stockholm. Han vantrivdes i huvudstaden, men framför allt fanns där många kritiker mot enväldet och utländska legationer som kunde påverka riksdagsmännen. Uppsala sågs som ett republikanskt fäste.
Det tre månader långa mötet krävde noggranna förberedelser i Norrköping. Bostäder skulle ordnas åt över tusen personer – hovet, riksdagsmännen, tjänare och soldater. Det rustades och fejades överallt. Åskådarläktare byggdes upp längs processionsvägen och på gator och torg sattes lyktor och marschaller upp.
Kungaparet skulle inkvarteras i ett hus på Drottninggatan, mitt emot rådhuset. Huset kallades fortsättningsvis ”Norrköpings slott” i alla officiella dokument.
En strid ström av människor färdades till Norrköping. Förutom de som skulle delta i riksdagen kom livdrabanter, kammarherrar och hovdamer, delar av Kungliga operan och Hovkapellet, handelsmän, kockar, musikanter, lindansare, björntämjare och andra som ville tjäna pengar på evenemanget. Till staden fördes även riksregalierna och de kungliga tronerna.
Kröningsprocessionens ordning och ceremonier var noggrant planerade. Kungen red iförd krona och lång hermelinmantel medan drottningen och den fem månader gamla kronprins Gustav åkte i en vagn dragen av åtta hästar. Från ”slottet” gick tåget längs Gamla Rådstugugatan, över Gamla torget, förbi Mässingsbruket, via Hantverkaregatan och Drottninggatan till S:t Olai kyrka.
Det kungliga paret vandrade sedan över utlagt blått kläde från stadstornet till kyrkan, som kröningsdagen till ära hade dekorerats av arkitekten och hovintendenten Carl Fredrik Sundvall. Läktarna hade utvidgades för att kunna rymma alla kröningsgäster.
Höjdpunkten kom när ärkebiskop Uno von Troil satte kronan på kungens huvud. Rikshärolden utropade: ”Nu är Gustaf IV Adolph krönter Konung öfwer Swea och Götha Landom och dess underliggande Provinser”. Därpå var det dags att kröna drottning Fredrika.
Hovmålaren Carl Fredric von Breda hade fått uppdraget att föreviga händelsen. Han vistades länge i Norrköping och utförde flera porträtt av aristokrater och riksdagsmän, men kröningstavlan blev aldrig klar. Vi vet ändå hur den var tänkt att se ut eftersom en detaljerad skiss i olja på finns i Norrköpings Konstmuseums samlingar dit den donerades av en anonym givare 1940.
Några dagar efter kröningen hölls offentliga hyllningar på Tyska torget. De fyra stånden – adel, präster, borgare och bönder – svor kungen trohet. Dagen avslutades med bal på ”Norrköpings slott” för ett par hundra inbjudna gäster.
Kröningen 1800 har ofta beskrivits som ett fiasko och det finns många historier om allt som gick fel. Mest känd är den om hur kungens häst tvärstannade på Gamla Rådstugugatan och vägrade gå vidare. Enligt traditionen hade den vant sig vid att få en skorpa på platsen. ”I det hus, framför vilket hästen gjorde halt, bodde en vacker och levnadsglad fru. Därför hade platsen blivit ett omtyckt rastställe för både stallmästare och häst”, berättade historikern Carl Grimberg i Svenska folkets underbara öden.
Förutom det nesliga hästbytet berättade att den tunga kronan skavde hål på kungens huvud och att riksbanerets stång gick sönder. Allt detta sågs som dåliga omen.
En av åskådarna vid kröningen var starkt kritiskt – till allt: ”Varken lokal eller något yttre bidrog att giva ceremonien den glans, en sådan bör äga. Konungen bodde i ett trähus, kyrkan var liten och oansenlig, vädret förfärligt: det regnade hela dagen, som om himmelen varit öppen.”
Det är svårt att veta hur mycket alla negativa berättelser från kröningen präglats av Gustav IV Adolfs dåliga eftermäle. Han avsattes knappt nio år senare, efter det katastrofala finska kriget 1808–1809, och levde sedan ett kringflackande liv ute i Europa. Han dog 1837 och var då sedan flera år bosatt i ett litet värdshus i S:t Gallen i Schweiz.