Under sina 36 år i rampljuset har Madonna ständigt utmana normen och tagit ställning mot bland annat sexism och åldersdiskriminering, samt engagerat sig i välgörenhet. Arkivbild.
Sträckan mellan Norrköping och Örebro, tur och retur, kan få den störste optimisten att dö tråkdöden. Jag fördriver tiden genom att lyssna på den omtalade P300-listan, de 300 bästa låtarna sedan P3:s start 1964. Den 160 man starka juryn gnuggade sina geniknölar för att värka fram de 300 bästa låtarna genom tiderna och vinnaren blev Robyns “Dancing on My Own”. Inget ont om Robyn, men varför inte anamma lite perspektiv? Som en annan skribent uttryckte det, lika obegripligt som när Helena Bergström utsågs till Sveriges bästa skådespelerska genom tiderna, framför stjärnor som Greta Garbo och Ingrid Bergman.
Låt oss vara tydliga, jag har absolut inget emot Robyn eller “Dancing on My Own”, den är riktigt bra. Men världens bästa låt? Hur kan Robyn röstas fram i konkurrens av låtar från Queen, Aretha Franklin, Bruce Springsteen, Madonna, David Bowie, Amy Winehouse med flera. Listan är oändlig och ju närmare jag kommer Örebro, desto mer växer den låtskatt som rimligtvis borde röstats fram före Robyn. Den namnkunniga juryn måste ha tappat perspektiven fullständigt. Det är som om undertecknad skulle utnämnas till världens bästa
brottare genom tiderna, före Alexander Karelin och Frank Andersson, bara för att jag tog ett DM-guld för juniorer i Östergötland 1986.
Jag trummar på ratten, konstaterar att sträckan mellan Norrköping och Örebro är så tråkig att klockorna stannar och funderar vidare över juryn. Listan i sin helhet är riktigt bra, med ett koppel grymma låtar, varav många väcks till liv efter decennier i träda. Det blir givetvis ett
tyckande och i det här fallet tycker jag att juryn har fel och att jag har rätt. Det är egentligen inget tyckande utan ett faktum, jag har rätt och ni har fel. That´s it. Tyckandet bygger på känslor och känslor bygger i regel på minnen och drömmar. På plats 35 hittar vi Whitney Houstons sliskiga “I Will Always Love You”. Mina minnen från låten härstammar från mina ungkarlsår i en spartansk etta på S:t Olofsgatan. Jag bodde högst upp och under mig bodde en kvinna som spelade låten varje gång hon dammsög sin lägenhet. Jag kontrade med Nationalteaterns “Livet är en fest” och gjorde mitt bästa för att överrösta henne. Jag sänkte, hon höjde, jag höjde och så höll vi på tills vi sprang på varandra i trapphuset och förenades i en avväpnande fnitterattack. I drömmen var det kanske en kyss, men ett gemensamt skratt är inte att underskatta.
På plats 45 hittar vi ABBA's “The Winner Takes It All", en dänga som ska spelas i vareviga tävlingssammanhang. Jag har inte vunnit så mycket i mitt liv, men 1988 var jag målvakt i Bråvalla IK:s fotbollslag som vann division 5 östra och avancerade till den eftertraktade
fjärdedivisionen. Ett litet steg för mänskligheten men ett stort steg för en fotbollsnörd på 18 år med hockeyfrilla. Vi drack segeröl i omklädningsrummet, dansade på massagebänken, sjöng med i “The winner takes it all” och kände oss som världsmästare för en stund.
Minnen, känslor, drömmar…
På plats 44 hittar vi Alphavilles “Forever Young” men mina minnen från den låten delar jag bara med en person, någon som jag inte vill förråda, men det som kan avslöjas är väl att det finns en första gång för allt. På plats 19 hittar vi Amy Winehouse's bedårande “Back to
Black”, en fin låt av en magnifik artist. Den skrålar jag gärna under mina fighter med dammsugaren och alldeles nyligen såg jag en livespelning i ett mindre sammanhang där den för allmänheten okända sångerskan gjorde en mycket värdig cover på Winehouse klassiker.
Äntligen framme i Örebro och säga vad man vill om tråkiga bilsträckor, men de ger i alla fall upphov till skön musik och tidlösa associationer. Jag konstaterar att mina minnen är mer värda än juryns omröstning. Men plötsligt, som en yster skänk från ovan, tar den egentliga vinnarlåten avstamp från mina skrovliga stämband. Det är väl ingen låt, men en odödlig ramsa som alltid skulle sjungas när IFK Norrköping spelade bortamatch mot ärkerivalen Örebro SK.
“I Örebro, där vill ingen jävel bo
I Örebro, där vill ingen jävel bo…”
Det sägs att man inte kan tävla i musik. Men det är bara ett pretentiöst dravel. Så länge rätt låt vinner kan man tävla i det mesta. Så länge Queen, Amy Winehouse och David Bowie värderas högre än Robyn (inget illa menat), kan man visst tävla i musik.
Så länge vi slipper en jury som röstar fel.
Så länge ni erkänner att jag har rätt.
Så länge vi slipper åka till Örebro.