För femton år sedan publicerades boken "Finspång en bit av folkhemmet: sju uppsatser om ett industrisamhälle under 1900-talet". Boken ingick i ett forskningsprojekt som uppstod ur ett samarbete mellan Arbetslivsinstitutet i Norrköping, Linköpings universitet och avdelning 97 av dåvarande Metallindustriarbetarförbundet (nuvarande IF Metall). Syftet med boken var att skildra flera av de grundläggande företeelserna i orter som likt Finspång byggts upp runt stora industrier. Redaktörerna för boken Lars Lagergren och Annette Thörnqvist skriver i förordet till boken, som alltså gavs ut 2006, att boken "vill lyfta fram en bit av den svenska 1900-talshistorien ur ett lokalt perspektiv och genom ett antal avgränsade nedslag i en och samma lokala miljö belysa några drag i det svenska "folkhemmets" utveckling."
Det finns många intressanta kapitel i boken som kastar ett bra ljus över såväl Finspångs särarter som likheter med andra orter i liknande lägen och situationer som vad Finspång är. Jag koncentrerar min krönika på kapitlet "Finska och jugoslaviska gästarbetare i Finspång" som författats av Zoran Slavnic. I boken presenteras Slavnic som "sociolog och forskare inom programområdet ”Arbete, migration och medborgarskap” vid Arbetslivsinstitutet i Norrköping. Hans avhandling har titeln "Existens och temporalitet. Om det samtida flyktingskapets komplexitet (2000)." Slavnic forskar även kring småföretagande bland invandrare, informell ekonomi samt transnationell ekonomisk verksamhet. Han är också verksam som lärare vid Tema etnicitet, Linköpings universitet, Campus Norrköping." Zoran Slavnic har blivit sin forskarläst trogen under åren från 2006 och framåt och är verksam vid Linköpings universitet.
Zoran Slavnic skriver flyhänt och initierat om migrationens politiska ekonomi under 1960- och 70-talen; det vill säga under den ekonomiska boom som präglade västvärlden under de första decennierna efter andra världskriget. Det uppkom brist på arbetskraft i till exempel Sverige medan det lämpligt nog rådde motsatta problem - hög arbetslöshet och växande sociala problem - i en rad andra länder.
Både exportörer och importörer av arbetskraft var inriktade på in- och utvandring för en begränsad tid. Importländerna var inställda på ganska korta tider - för att kapa toppar - medan de arbetskraftsexporterande länderna tänkte sig något längre tider av bortavaro för sina arbetskraftsutvandrare; detta för att få mer tid för att stabilisera sitt eget land socialt och ekonomiskt. Termen som användes var just "gästarbetare" eftersom ingendera av länderna såg en permanent in-utvandring framför sig. Arbetskraftsinvandringen till Sverige var omfattande. Zoran Slavnic berättar: "Nettoinvandringen under 50-talet var 106 000 personer, varav majoriteten invandrare kom från Finland. Under 60-talet invandrade 235 000 personer. Här fanns förutom finländare allt fler gästarbetare som hade rekryterats från bl.a. Jugoslavien, Grekland och Turkiet. Arbetskraftsimporten kulminerade 1969/1970. Därefter minskade invandringen som en följd av regeringens alltmer restriktiva åtgärder."
Zoran Slavnic påminner om att Sverige var ett mycket annorlunda samhälle på 50-60-70-talen än vad vi är idag. Slavnic berättar att han "systematiskt" läst Folkbladet Östgötens tidningar för åren 1965-1975. "Invandrare" var ett mycket ovanligt begrepp i tidningsspalterna där det istället talades om "främlingar eller i bästa fall om utlänningar."
Till Finspång kom ungefär 3000 gästarbetare från Finland och cirka 300 från Jugoslavien. Slavnic har samlat berättelser och gjort egna intervjuer från den här tiden. Skillnaden mot nu är slående: "De frågade: Kan ni svenska? Nej. Kan ni svarva? Jo. Och det var bara att börja", lyder en typisk berättelse från ankomsten till Finspång då det begav sig.
Med tiden blev gästarbetarna alltmer av invandrare som stannade mer permanent i Sverige och Finspång. Många utvecklar ett "här och där" förhållningssätt till Finspång och hemorten i Finland eller Jugoslavien. De väljer inte definitivt var de ska bo och verka "längre fram" utan åker till hemorten/hemlandet på semester och håller koll på vad som händer och sker därhemma genom allt bättre kommunikationstekniska möjligheter.
För Finspångs del är det hur som helst lätt att konstatera att gästarbetarna gjorde stora insatser för välståndet och välfärden på orten och för sig själva under sina år i Finspång från slutet av 1940-talet och ett par, tre decennier framåt.