Kära MS-dagbok, det är nu länge sedan jag öppnade dig för att skriva några rader. Senast jag öppnade dig var i november 2019. Det är inte så att jag inte har velat öppna dig för att skriva, det är bara det att du har varit svår att öppna, som om du var låst och jag var tvungen att hitta den nyckel som behövdes för att låsa upp dig. Mycket har hänt sedan jag skrev i dig senast. Min sjukdom, Multipel skleros, är för mig som en trappa, en trappa som leder mig ner. Tyvärr är det den enda vägen, ner, för den här trappan leder bara nedåt, jag kan inte vända om och ta mig uppför trappan igen. Det jag kan göra är att se till att färden nedför trappan blir så långsam som möjligt. Ingen kan säga hur höga trappstegen kommer att vara och ingen kan säga hur länge jag kommer befinna mig på varje trappsteg.
Men kära dagbok, i slutet av förra året klev jag plötsligt ner ett trappsteg, jag fick nya problem med min kropp och de problem jag redan hade blev under november, december långsamt sämre. Att behöva kliva ner ett steg i trappan har medfört att jag har svårare att klara av sådant som jag tidigare tagit för givet. Annars har jag mått rätt bra under hösten, det trappsteg jag då stod på hade jag stått på ett tag och funnit mig tillrätta på. Jag kommer aldrig att acceptera trappan, jag kan bara leva så bra jag kan, där i min trappa.
Kära dagbok jag har i allt det här som händer tur, min livssituation gör att jag kan leva mycket efter endast mina egna behov, rent utav lite egoistiskt. Det är jag, gubben och hunden som bildar ett hushåll, min familj är dock betydligt större, bara det att de bor under egna tak. Jag har alltid haft ett stort behov av att få vara ensam och nu med sjukdomen är det behovet enormt. Jag måste ibland vara stark och värna om mitt behov för att jag ska må bra. Vi har en deal, jag och gubben, vi pratar bara om sjukdomen om jag tar upp den, aldrig annars. Ja, jag är ofta egoistisk när jag väljer vad jag ska göra och inte göra, men med min diagnos tycker jag mig ha rätt att få vara lite egoistisk, det är så mycket jag måste avstå från, för min sjukdom gör att jag inte klara av det längre.
Jag är speciell, mitt liv är speciellt, men vi är alla speciella på så många olika sätt. Inget kan reta upp omgivningen så mycket som när någon sticker ut från mängden, inte faller in i strömmen. Det här behöver inte komma sig av en sjukdom, det kan beröra val vi gör i kärlek, arbete, livsstil och mycket annat. Vågar vi stå emot strömmen och gå den väg vi själva vill och den som vi drömmer om? Långt ifrån alla vågar det och de som vågar vara annorlunda kommer upptäcka att det kommer finnas hinder på vägen. Det finns inte mycket som gör mig ilsken, men när människor lägger sig i hur andra väljer att leva sina liv, då blir jag ilsk. Låt var människa leva sitt liv och lev ditt eget liv.
Kära dagbok, min sjukdom har tagit ifrån mig så mycket som jag tidigare levt för och jag får nu ofta höra att jag, i alla fall kan leva för mina barn och barnbarn. Min filosofi är att man ska se till att ha ett eget liv och sen krydda det livet med nära och käras liv. Den filosofin lever jag efter och hoppas att även du har ett eget liv och andras liv att krydda på toppen med.