Jag fyller år. Många år och inget särskilt med den saken. Tiden går fort, här och nu blandar sig lätt till nåt ickefunktionellt där 40 år sedan ibland tycks tydligare än fjorton dagar sen. Det är väl åldern.
Jag tror jag fyllde åtta den gången far bestämt sig för att köpa nåt nytt och modernt till det traditionsenliga barnkalaset. Han var noga med den saken, far. Kalas skulle jag ha. Nåväl den gången hade han köpt glasstårta vilken han tvingades såga till bitar och nu menar jag verkligen såga. En liten såg men ändå. Barnen tittade med stora ögon på min far som stressat sågade för glatta livet.
Skolkamrater bjöd jag nästan aldrig och dom bjöd inte mig. Med tiden blev det fråga om ”hippor” i skolan och jag tror att somliga blev ihop och jag vet bestämt att ”långtradare” förekom på dessa hippor. Jag tror jag var tacksam att slippa både dom och ”ryska posten”. Men det var mycket tydligt att en del blev bjuda på alla ”hippor".
Detta var dom som hade högst status i klassen. Status fick man genom att slå andra, vara söt och snygg eller vara bra på sport. För dom med lägst status var det svårt att tro att detta kunde ändras. Som barn är man här och nu. Och….det är ju just det. Problem blir lätt oöverstigliga när man är här och nu. Barn som står lägst på statusstegen förmår ofta inte tänka att det kan ändra sig på samma sätt som den kränkte får svårt att se en möjlig förändring. ”Här och nu” är så stort att inget annat finns.
Även som vuxen kan saker drabba så hårt att man tappar perspektiven och får svårt att tro på en lösning. Barn som drunknar i ett svårt ”här och nu” behöver vuxna som säger ”du ska se att det blir bra imorgon”. Vuxna man kan lita på.
Ja, far var noga med mina födelsedagar. Nästan som att han visste vad som fanns i mitt lilla huvud. Inför varje födelsedag hoppades jag att mamma skulle komma och besöka mig. Kvällen innan fick kvällsbönen , ”Gud som haver”, alltid ett litet extra tillägg: ”Gud välsigna pappa, mamma och tant Lövkvist (min dagmamma fick alltid vara med) och snälla gör så att mamma kommer på min födelsedag."
Mamma kom aldrig.
Pappa fixade med ballonger, tårta, serpentiner och presenter, jag tror han visste.
En del saker som man vet att någon vill ha kan man inte ge även om dom i sig borde kunna vara gratis.
Nu fyller jag många år och har sjörövarkalas med mina barn och barnbarn. Min gamla önskan är numer, så vitt jag förstår tingens ordning, helt omöjlig. Jag bara anar den bakom ryggen när jag fäktas som bäst med Milos. Jag försöker vara här och nu precis som mina fina barnbarn men vet att jag är både här och där.
När jag var liten och frågade vad pappa önskade sig på sin födelsedag svarade han alltid ”en snäll pojke”. Jag tror nog jag försökte vara en snäll pojke men vet att jag tyckte det var en konstig önskan. På senare år kunde far på samma fråga svara att en fika vore trevligt. ”Det är ju inget jag behöver ”, kunde han säga. "Bara jag vet att ni har det bra”.
Till sist finns bara en önskan. Att dom man älskar ska ha det bra. När man inte längre lever i nuet och låter sig fyllas av materiella drömmar. När både förr och nu flyter samman finns bara den meningen med saker och ting. Nog vet vi det hela livet, utan att fullt ut ta det till oss, alltmedan vi jagar runt som skållade råttor och funderar på om grannens gräs är grönare. Visst har vi rätt att vara aningslösa och det finns något vackert i att verkligen hänge sig åt saker i nuet och låta sig fyllas. Men ibland behöver vi lyfta blicken från den spännande matchen, från sms:et eller från filmen just för att det är nåt som behöver göras som har med dom man älskar att göra. Det kan också hända att vi, utifrån att vi förstår att just vi inte är unika, behöver göra något för någon annan älskad eller än värre oälskad.
Spellistan samarbetar som vanligt och spelar ”Don`t give up” av och med Peter Gabriel. Som en liten påminnelse om betydelsen av att faktiskt försöka även det som tycks omöjligt. "En del saker som man vet att någon vill ha kan man inte ge även om dom i sig borde kunna vara gratis”. Men man kan försöka. Tack pappa för att du lärde mig det. Jag försöker också.