När Patrik fem år plötsligt och för första gången sjöng med i Pippisången gjorde han det med klar och hög röst. Den då 18-årige Stephan tappade sin egen sång i tårar av glädje.
Jag kom att ägna mitt vuxna liv åt arbete med barn på olika sätt. Det började med att jag fick jobb som assistent på en förskola i Linköping. Pojken jag skulle arbeta med hette Patrik och hade diagnosen autism, en diagnos som på den tiden inte var särskilt vanlig. Jag behövdes för att avstyra alla de konflikter som uppstod kring pojken. Han sprang omkring och krockade med övriga förskolebarn. Den saken skulle jag åtgärda. Jag var totalt okunnig gällande pedagogik, autism och barn generellt. Konflikterna blev många och svåra då pojken varken talade eller tog ögonkontakt. Personalen förmanade honom och påpekade alla fel för såväl pojken som hans stackars föräldrar. Jag, en tonåring utan utbildning, fick ta hand om det svåraste på avdelningen. Tyvärr är det fortfarande så i många verksamheter. Den som behöver mest stöd förväntas få det från den med minst utbildning.
Jag fann att en del av mina personliga egenskaper var till nytta. Jag var närvarande i all kontakt med pojken, närvarande och observant. Den lille förvirrade pojken stannade liksom till, fick syn på mig, fann stöd i min närvaro och kom att lita på mig. Det gör fortfarande ont att tänka på vilket svek det blev när jag sedan tvingades sluta för att göra militärtjänst. Allt stöd till de mest behövande behöver finns över tid. Lång tid. Jag kände det då och förstår det nu.
För stora svårigheter finns inga snabba fix. Eftersom långa insatser är förknippade med tydliga kostnader kommer alltid möjliga mirakelmetoder att efterfrågas och välkomnas. Just denna längtan efter snabba lösningar har inte bara med kostnader att göra såklart. Vi har alla svårt att leva med svårigheter som inte tycks överkomliga. Alla parter längtar efter att kunna påstå att det nu är ”lite bättre”. Men ibland ligger ”lite bättre” mycket långt fram i tiden och i andra fall blir det helt enkelt inte bättre, så som man hoppas, utan förblir svårigheter att leva med.
En viktig fråga gäller vad som ska bli bättre. Handlar det om förmågan att göra som andra gör och att göra det utan att behöva hjälp? Det enda målet borde väl vara att hen det handlar om ska må så bra som möjligt och inte uppleva press att göra det hen inte förmår. Det kan mycket väl behövas livslångt stöd och inget konstigt i det eller hur? Många av oss har livslångt stöd från personer i vår närhet. Ett stöd som utgår från kärlek. Vi är många som inte har en aning om hur det annars skulle gått för oss.
En del av oss kan behöva mediciner för att kunna fungera men det ska då inte vara för att kunna uppfylla någon sorts påtvingad mall. Varje människa har ett värde som måste respekteras oberoende av prestationer inom olika områden. ”Allas lika värde”, brukar jag skriva.
Jag var med Patrik och de andra barnen. De andra barnens nyfikenhet på den långhårige unge Stephan fick dom att närma sig Patrik. Dom ville vara med när vi målade, sjöng och sprang. Jag lärde barnen sånger och en dag när vi sjöng började Patrik sjunga med. Han som aldrig sagt ett ord kunde hela texten. Samspelet och den kontakt man som oftast tar för given kändes som en gåva. Jag kände tårarna rinna ner för kinderna och rösten sprack. Det var första gången jag kände på just det sättet men verkligen inte sista.
Att få se det omöjliga bli möjligt och se den lyckan i ett barns ögon är något mycket stort. För alla människor vill höra till och känna samhörighet. Alla vill utifrån sina förutsättningar få lyckas och se att andra ser att just det hänt.
Jag tror nog att just den stunden då Patrik började sjunga följt mig genom åren. Som en möjlighet och som ett hopp. Så mycket är faktiskt möjligt men samtidigt måste stöd finnas över lång tid när svårigheterna är stora. Vi kanske inte märker det stöd vi får och behöver förrän det försvinner. Nog trodde jag att det var jag som var till stöd för far men förstår nu att han minst lika mycket var till stöd för mig. ”Man tror sig ibland”, som kanske Lina skulle uttrycka saken, men gör klokt i att mellan varven förstå sig som en del i ett sammanhang. Som någon i behov av stöd men även som någon som kan ge stöd.
Semestern är slut och man ska ta nya tag. Gärna fylld av energi och arbetslust efter en skön vilsam semester. Men alla har inte haft en vilsam semester. En del har förlorat något och orkar inte svara att allt varit bra. En del behöver nu det stöd du kanske orkar ge. Livet är inte Facebooksrosa som bekant men så mycket av det omöjliga är möjligt.
Patrik, du fyller snart 50 inser jag. Vi har inte setts under alla dessa år som passerat men du finns med mig för alltid!