Nyligen har vi firat Allhelgonahelgen. Fortfarande lyses våra kyrkogårdar upp av de många minneslyktorna, ett tunt lager rimfrost ligger på gravstenar och minnesplaketter. Att fira denna helg, att minnas dem som inte längre är bland oss väcker många tankar om livet, både sorgliga, varma och tacksamma.
I de drygt fyra årtionden jag har varit verksam som läkare har jag varit med om såväl de lyckliga stunderna vid livets början som när livet upphör. Det är inget mindre än ett under när man får höra skriket av ett nyfött barn, lättnaden över att förlossningen gått problemfritt utan oväntade komplikationer.
Lika förunderlig är stunden vid det sista andetaget, när det inte längre finns en väg tillbaka till livet. De flesta dödsfall inträffar i allt högre ålder, många avlider på sjukhus, oftast på medicinkliniker. Där finns kunskapen och vanan att ta hand om patienter som vårdas inför döden. Sjuksköterskor och inte minst undersköterskor spelar en nyckelroll då de i sitt arbete är närmast patienten. Personalens värme och omtänksamhet blir minnen som kan kvarstå länge och ibland underlättar sorgearbetet hos den avlidnas anhöriga.
Att vårda vid livets slut är bland det viktigaste vi gör på våra sjukhus: har patienten fått god smärtlindring eller behövs stöd av ångestdämpande medicin? Är patienten och närstående väl informerade om vad som kommer att hända, om vad man kan förvänta av vården i livets slutskede? Ges det tillräckliga tillfällen för ostörda avskedssamtal? Kan vi göra mer för ett värdigt avsked, hjälpa anhöriga att inse att deras närvaro vid sjuksängen är ovärderlig?
Det är nog svårast för oss läkare att möta och trösta anhöriga vid plötsliga och oväntade dödsfall såsom vid hjärtinfarkt eller slaganfall. Alltför sällan har familjen hunnit tala om döden eller om livet för den som blir ensam kvar. Men ännu svårare blir det om det uppstår missförstånd eller konflikter mellan närstående och vårdpersonal. Ibland uppstår orealistiska förväntningar på fortsatta utredningar, orimliga krav på ytterligare behandlingar, till och med hot om anmälan Allt detta skapar en trist och ovärdig situation där patienten till slut lämnas ensam under de sista dagarna i livet.
I vården vid livets slut talar vi om ”brytpunkten”, det moment där man accepterar att syftet inte längre är att bota men att lindra, det vill säga den palliativa vården. Här kan/bör vi bli bättre. En av våra doktorander granskade vårdens innehåll under de sista dagarna av livet. Det visade sig att man ofta inte hade vågat eller hunnit ta bort medicin som rimligtvis inte gjorde någon nytta längre. Det hade tagits blodprov som saknade betydelse för den fortsatta vården. Man hade missat ”brytpunkten”. Ett beslut om den palliativ vård måste alltid förklaras för patienten själv och för dennes anhöriga.
Man läser ibland eller ser på TV/film att en läkare uttalar sig tvärsäkert om den förväntade kvarstående livslängden. ”Din mor har högst tre månader kvar att leva”. I verkligheten kan det variera mycket mer än så! Vid ett tillfälle behandlade jag en svårt sjuk patient och talade om för dennes anhöriga att den sista stunden var nära. Jag hade fel, han levde åtskilliga år till.
Därför är ett viktigt budskap i livets sista stund: varje människa förtjänar ett värdigt avsked!