Så ringdes ett nytt år in. Jag sitter här och begrundar den saken. Möjligen ringdes en del elände ut och bort. Möjligen utropades och lovades en del mer eller mindre möjliga saker. Men hoppet lever eller finns om du så vill.
Det finns så många olika sätt att se tillbaka på det år som gått och det finns mycket man kan lova inför 2017. Förmodligen är det väl åldern som får mig att ta fasta på alla som lämnat oss under året som gick. Så många bekanta röster har tystnat och även om minnet blivit sämre med åren, har åren även gjort mig bekant med många röster. Freddie Wadling sjunger inte mer eller vad vet jag, det kanske han visst gör i sin himmel och sångerna finns kvar i inspelad form. Somliga finns kvar när dom inte finns. Döda skådespelare medverkar i nya filmer med teknikens hjälp och artister uppträder som hologram men finns gör dom väl inte? Att upprepas är väl inte att finnas, åtminstone inte att leva. Att leva är väl att reagera på saker, att hjälpa och bry sig om andra. Att leva är väl att älska och om man har tur bli älskad. Duger den förklaringen eller betyder det att en del finns och lever utan att leva? Kanske kan man tänka sig att ”goda tankar” räknas in och därmed omfatta fler. Vi är ju många som tänker mer gott än det goda vi får ur oss.
Skillnaden mellan den man vill vara och den man förmår vara är för en del av oss stor. Utan att göra matematik av saken ser jag det som att minustillskott för somliga varit fler än plustillskotten. Detta riskerar leda till att man inte riktigt når den man kunde vara, att man varken får ut orden eller handlingarna som längst därinne är en del av ens jag. Man blir sällan, och med visst fog, mött för den man kunde varit. Det kan smärta att se sig i andras ögon och höra sig beskrivas med andras ord. Vi har vår stund på jorden för att fixa till den där ekvationen. Barnen behöver plustillskott i överflöd. Däri ligger vår framtid och för barn stänger man inga gränser eller ser bort när dom bönar om hjälp. Ingen levande människa gör väl så?
Barnet Stephan räknade tidigt ut att hans far troligen inte skulle finnas kvar 2017. Barnet Stephan räknade på sånt liksom på hur länge han själv skulle kunna finnas kvar. ”Vi blir inte gamla i min släkt” minns jag att pappa sa i samband med att farfar dog 67 år gammal. Jag fick då räkna om och kom fram till att pappa då kunde vara död redan 1997. Men man vet ju inte och ska inte veta. Far blev 82 och fick se barnbarns barn. På nått sätt finns han än. Inte som hologram eller någon annan sorts teknisk upprepning utan mer som en närvaro. Somliga finns kvar när dom inte finns. Inte för alla men för somliga.
”Ingen får finnas för evigt” sa Ronjas mamma till pappan Mattis när Skalle- Pär har dött. ”Men han fattas mig”, skrek Mattis. För så är det ju. Vi är inte dom vi är bara av egen kraft utan även av kraften från dom som betyder nått för oss liksom av de omständigheter i vilka vi lever. På det sättet kryper olika saker som händer under skinnet och där finns nu en del saker från året 2016. På gott och på ont, av glädje, av sorg och saknad. Men ”allt har sin tid”, som far likt någon annan vis man brukade påpeka. Inte olika dagar men väl olika stunder. Att leva i den där blandningen har vi olika lätt för och förmågan att ge sig hän i trivialiteter och stunder av skönhet kan vara nog så viktig. Ändå förmörkas somligas dagar av en oro så tung att skönheten bleknar.
Det var väl allt det där med ”vår stund på jorden”, övergivna barn på mörka hav, stängda gränser och övergivna skolor mitt i krig. Det var nog det och möjligen somliga bubbliga drycker som på nyårskvällen fick mig att äntra närmsta klocktorn och bulta mina nävar mot den hårda klockmetallen tills klockorna kom i gungning, varpå jag skrek:
– För framtiden, aj, för solidaritet med svaga och utsatta, aj aj, för dom som fattas mig, aj som tusan!!
– Stephan, nu kommer du ner därifrån, du beter dig som ett barn, ropande min mer kloka och sansade fru.
– Det gör ont, mumlade jag
- Såklart det gör som du bankar, bekräftade min fru med visst deltagande
– Ja, det också, men det gör ont att världen är som den är!
– En del kan vi ändra på annat får vi leva klokt med, kom nu så går vi in i 2017
Så ringdes ett nytt år in. Jag sitter här och begrundar den saken. Den saken och hur ont det kan göra att göra sig hörd.
Gott nytt år!