Nu har vi lämnat normaltiden och gått över i sommartiden. Morgonen kom fortare i morse så att säga. En timme av livet försvann i natt. "Jag hade gärna sett en supersommartid i år där visarna hade skuttat iväg ett par veckor istället för bara en timme", sa en kompis som sitter i karantän med strängt reglemente i ett annat land. Så kan det nog kännas från och till. Man saknar inte kon förrän båset är tomt; så lär oss det gamla ordspråket. Har man aldrig varit med om något annat än att rörlighet är en helt självklar frihet så är det förstås en märklig upplevelse att plötsligt sitta mer eller mindre i husarrest.
Så upplever nog inte minst många äldre tillvaron i Sverige just nu. Vi har ju inte utegångsförbud i ordets legala mening. Men nog är det ett starkt socialt tryck i många kretsar och på många platser att äldre människor ska hålla sig inne. Den där timmen som försvann är nog därför mindre saknad i år än vad den någonsin varit under de fyrtio år som vi har växlat mellan normaltid och sommartid.
Snart är det med all sannolikhet slut med de här tidsskiftena vår och höst. Förstår jag saken rätt så är det finito med klockomställandet redan nästa år 2021. Då får varje land i EU självt bestämma om de vill låta normaltiden eller sommartiden gälla hela året.
"Normaltid" skulle jag nog rösta för. Det ska bli skönt när känslan av krisladdat undantagstillstånd släpper sitt tag om oss och vi återvänder till det mer normala livet. Den dagen kommer ju inom en inte alltför avlägsen framtid. Förmodligen redan innan denna epok av sommartid har klingat av framme i oktober. Den normaltid som då inträder hoppas jag sedan som sagt ska hålla i sig för långa tider framåt.
Jag har absolut inget emot sommaren och sommartidens erbjudande om ljusare kvällar. Men normaltiden lockar mig mer som landet nu ligger. Inte därför att allt nödvändigtvis behöver vara precis som det och som det har varit. Tvärtom så visar det sig att det onormala triggar igång förnyelser och förändringar som i många fall är mycket samhällspositiva.
Skolverkets generaldirektör Peter Fredriksson påpekade till exempel häromdagen att en enda vecka av distansundervisning i gymnasieskolor och partiellt också på många grundskolor har gjort mer för digitaliseringen än vad de senaste fem åren har gjort. Torrsimmet är borta och ersatt av skarpt läge. Och då händer det saker som vi kommer att ta med oss i den nya normaltiden. Likaså med digitaliseringen i arbetslivet. Folkbladets redaktion har nog upplevt en av de mest intensiva moderniseringsprocesser som inträffat på hundra år när vi nu sedan två veckor tillbaka har arbetat hemifrån för att minska smittspridande sociala kontakter. Plötsligt umgås vi otvunget via digitala konferenser i ord och bild på våra skärmar. Tidigare har det inte blivit någon riktig sprutt på det där för oss på Folkbladet. Redaktionen är så liten och vi sitter så nära varandra att det aldrig har känts rationellt att ha digital kommunikation oss emellan. Men nu är vi där. Det tar vi med oss in i den nya normaltiden.
Vi är också väldigt många som ringer vänner och gamla släktingar i förskingringen betydligt oftare än annars. Den sociala avhållsamheten gör oss mindre socialt nonchalanta. Det är bra och det tar vi med oss in i den nya normaltiden.
Den nya normaltiden kommer att vara annorlunda än den gamla normaltiden. Vilket är precis i sin ordning. Det är det normala jag är ute efter. Inget annat.