Information till våra läsare

Den 31 december 2024 är sista dagen som Folkbladet ges ut. Detta innebär att vår sajt inte längre kommer att uppdateras efter detta datum.

Vi vill tacka alla våra läsare för det stöd och engagemang ni har visat genom åren.

För er som vill fortsätta följa nyheter från Norrköping och Finspång hänvisar vi till NT.se, där ni hittar det senaste från regionen.

Tack för att ni varit en del av Folkbladets historia.

Möjliga hot blir ett hot i sig

Nödvärnsrätt utifrån fara för polisers liv, trodde dom, vilket betydde att man sköt mot Eric Torell med 25 skott.




"Jag vill gärna vara del av ett vänligt folk", skriver Stephan Andersson i dagens krönika.

"Jag vill gärna vara del av ett vänligt folk", skriver Stephan Andersson i dagens krönika.

Foto: Hasse Holmberg/TT

krönika2019-09-23 12:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Eric var ute med ett leksaksgevär och hade diagnosen Dawns syndrom och autism. Han förstod inte situationen vilket kostade hans liv. Poliser lever troligen med en mer hotfull bild av vår samtid än många av oss vilket man måste respektera. Samtidigt blir just denna bild av möjliga hot ett hot i sig. Kanske hade det, i en annan tid och med andra bilder på näthinnan, inte blivit som det blev.

Jag finner att jag undrar vad hon ser i alla passerades ögon. Hon som sitter där hela dagen med en mugg framför sig och söker blicken hos de som går förbi. Vad ser hon? Medkänsla, förakt eller kanske undran och med vilken känsla lämnar hon platsen mot kvällen? Vilka är ”vi” som grupp för henne? Jag vill gärna vara del av ett vänligt folk. Tycker mig möta den vänligheten mellan varven i vardagen. När jag stannar och släpper över någon vid ett övergångsställe blir det ofta vänliga vinkningar och leenden. Det samma gäller när någon släpper fram mig i trafiken, jag vinkar och får en vänlig vinkning tillbaka. De allra flesta jag möter är vanligt vänliga särskilt i möten utan förväntningar eller krav.

Via media får jag bilden av att vi är ett ganska ovänligt och stundtals hatiskt folk som skjuter och hotar. Ett folk som vill bli av med tiggare och stänga gränserna. Möjligen är vi dessutom ett folk som struntar i miljön och inte förmår skapa en fungerande skola för våra barn. Vi anser oss själva vara inkompetenta således. Ofta anses att andra har fel och att man själv vet bäst. Det riskerar att kännas bra att, precis när man hittar ett fel, känna sig förvissad om att felet beror på andra. Den förvissningen blir lätt till hårda inlägg på sociala medier. Ont skall med ont fördrivas tydligen.

När hejaklacken ropar ”hata, hata och så namnet på motståndarlaget vill jag inte stå där och jag deltar inte i ropen. Jag är inte bra på att hata och jag har svårt att inte förstå andra människor. Det händer att jag försöker låta bli men det brukar inte hålla någon längre stund.

Elever som utsätter andra i skolan kan jag nästan alltid förstå. De bär på saker och har svårt att komma till sin rätt på sätt som inte går ut över andra. Det finns inga onda barn vill jag påstå men saker kan växa i oss människor till den punkt vi inte ens kan hitta det goda i oss själva. Vi finns alla mer eller mindre i en kontext. Vi behöver det men är även beroende av denna kontext. I den speglar vi oss och den skapar mening, eller inte.

Grundskolan, som just blivit verklig när jag själv började skolan, var ämnad att bidra till social rättvisa och därmed lika möjligheter för barn att lära och utvecklas. De kunskapskrav som formulerades var däremot höga och i början på 60-talet tillkom ett stort antal särlösningar. En skola för alla blev inte fullt ut en inkluderande skola där alla barn fick komma att uppleva gemenskap och gemensam mening. Fokus på just kunskaper mer än deltagande och gemenskap ledde till att allt fler inte platsade. Även idag mäts kunskapsresultat mer än hur väl varje barn får komma till sin rätt och uppleva gemenskap. Detta samtidigt som skolan ofta får skulden gällande olika ungdomsproblem.

När fokus ligger på viss form av prestation riskerar olikheter gällande förmågor att bli störande för de som har lättare att prestera. Jag ser på TV hur irriterad Ronaldo blir på lagkamrater som missar passningar. Om han hade haft mig med i laget skulle han förmodligen explodera. Om fokus låg på att vinna matchen vill säga. Samtidigt vet jag att man kan ha mycket trevligt ihop när man spelar fotboll mer på kul, som en gemensamhets sak. Detta sagt trots all min, mellan varven, otrevliga vinnarlust.

Jag minns hur irriterad jag kunna bli på skolgymnastiken . Man skulle passa alla men att passa till Kalle var som att bjuda motståndarna på ett mål. Fokus för min del handlade om att vinna och visa att jag var bra på just fotboll. Kalle gjorde detta omöjligt. Jag inser också att läraren kunde underlättat genom att prata med mig om saken. Berätta att hen såg hur bra jag var men att det just nu handlade mer om att ha trevligt och röra på oss ihop. Vi bygger en samhörighet, kunde hen ha sagt, som ska vara till nytta på mattelektioner, på raster och inte bara nu utan för framtiden. Det där hade Stephan kunnat förstå och lära sig förstå allt bättre.

Fel fokus skapar motsättningar helt i onödan. Frustrerade människor, barn som vuxna, hittar lätt någon att skylla på. Saker har en benägenhet att bli såsom vi förväntat oss. Inget mer magiskt i den saken än att våra förväntningar skapar attityder hos oss och vi går omkring och signalerar försvar. Aviga förväntningar på andra och förmodad ondska hos andra sprider sig likt osynliga röksignaler.

Jag vill gärna vara del av ett vänligt folk. Ett vänligt och klokt folk som inte tar första bästa förklaring utan stundom nyfiket tittar runt hörnen. Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov. Människors lust att bidra i gemenskap är en otrolig kraft vi behöver lita till, lära oss att lita till.

Krönika

Läs mer om