Slutet av 2024 kom det jag alltid trott skulle hända någon gång. Att Folkbladet skulle sluta att ges ut. Lillebrortidningen har kämpat länge. Samtidigt fortsatte Folkbladet att finnas år efter år, till slut kändes det som om tidningen skulle finnas kvar under hela mitt liv. Så beskedet som kom var ändå en chock för mig, trots år av förberedelser. Jag såg istället de helt otroliga medarbetarna på tidningen som i mitt tycke producerade mirakel varje dag genom att få ut tidningen.
Min historia som skribent med Folkbladet började 2003. Sent 2002 träffade jag en familjevän som hade fått jobb som journalist där som nämnde att Folkbladet letade frilansare. Jag som för inte så länge innan hade tagit examen i journalistik och läst kommunikation ville hitta alla vägar till att förbättra mitt CV. Att någon gång få den eftertraktade tillsvidareanställningen som glimrade i horisonten. Så jag hörde av mig, fick skriva testtexter och fick möjligheten att 2003 börja frilansa om kultur och nöje. Jag var hungrig och skrev om allt jag fick. En enda gång tackade jag nej, konsert med Sven Ingvars. Eftersom jag aldrig lyssnade på dansband kunde jag inte avgöra vad som är bra eller dålig dansbandsmusik.
Den där tillsvidareanställningen kom till slut 2006 men jag hade vid det här laget för roligt för att sluta med frilansandet för Folkbladet.
2008 fick jag den stora möjligheten att få bli filmkritiker på tidningen. Film hade alltid varit en stor passion i mitt liv. Genom dessa år har jag alltid skattat mig så väldigt lycklig att få se så mycket film och få skriva om dem i Folkbladet. Jag har fått stor frihet i det arbetet, som jag ofta glömmer att berätta om vid frågan om vad för jobb jag har. För det kändes aldrig som ett arbete eftersom det gav mig så mycket tillbaka. Nästan varenda gång jag har varit på bio och lamporna släckts i salongen har jag känt och tänkt ”jag är så lyckligt lottad som får göra det här” samtidigt som ett lugn kommit över mig. Hade någon sagt till mitt 14-åriga jag att jag skulle få gå på bio varje vecka och skriva om filmerna hade jag knappt överlevt chocken. Nu när Folkbladet varit del av nästan hela mitt vuxna liv känns det ytterst märkligt att tidningen går ur tiden efter 120 år.
Bortom det stora värde det har gett mig personligen att få skriva i Folkbladet finns ett annat värde som nu försvinner från Norrköping i och med att tidningen lägger ner. Ju färre offentliga röster i en stad, desto större demokratiskt öken. I högerextrema kretsar är det vanligt att beskylla media för att vara vänstervridet, men i dagstidningarnas värld är det de blåa färgerna som dominerar. Folkbladet har breddat perspektiven och låtit Norrköping vara något så ovanligt som tvåtidningsstad mycket längre än städer i ungefär samma storlek.
Tack Folkbladet för alla år jag fick nöjet och äran att vara en liten del av er. I min sorg bär jag en obeskrivlig tacksamhet över allt jag fått göra i 22 år. Tack till alla redaktörer och kollegor som bidrog till att mitt liv blev mer stimulerande. Som frilansare träffade jag inte redaktionen särskilt ofta i den digitala tidseran, men har alltid tappat hakan av hur imponerande medarbetarna på Folkbladet varit. Hur de slitit och anpassat sig tills miraklens tid nu är över. Så länge jag finns kommer dessa minnen att leva. Och sist men inte minst, tack alla läsare som tagit emot tankar, formuleringar och hört av sig!