Även när jag blundar ser jag er. Även i mina mörkaste stunder springer ljuset fram på era fötter.
Era ögon som portar mot en annan, bättre värld. En annan värld men ändå samma. Era fotsteg löper alltid framåt, aldrig bakåt. Era skratt är som ljudet av tusen envisa tungor av eld. Ni lever för mig, med mig, av mig. Ni rör er i era cirklar och allt ni rör vid blir ljusblå himmel, blir azurblåa vågor, solbelysta stränder, dungar av kvitter, rådjur i gryningen. Ni målar världen med era ögon när vi vaknar och sluter den om kvällarna när ni somnar. Där emellan, älskade barn, är jag för alltid er pappa, er far, er kärleksfulle vän och ledstjärna.
Det finns inget krig jag inte kommer vinna tack vare er. Det finns ingen saknad. Det finns ingenting annat än era andetag på kvällarna, i den underbart rangliga våningssängen i min lilla tvåa, era varma händer på min bröstkorg, era fingrar i min handflata, era svettiga huvuden på min arm. Den himmelska fulländningen.
När jag och er mamma skiljde oss gjorde vi det för att vi var tvungna. Vi, inte ni. Det handlar om oss två, vi vuxna som inte kan låta bli att bryta mot kärlekens lag, och som älskar att göra det, om och om igen. Det är ett svek, jag medger det, men det är inget svek mot er eftersom vår kärlek till er löper i en annan omloppsbana, i en annan värld nästan.
I all denna svarta rymd som är mitt liv har jag kretsat runt, runt så länge. Min värld har varit kall, tyst, ödslig, neutral. Likgiltig skulle man kunna säga. Ingenting har ägt någon laddning. Ingenting har varit särskilt ont eller elakt men ingenting har heller varit särskilt gott. Det har varit liv i balans helt enkelt. Sedan ni kom är allting förändrat. Tillvaron har tippat, som ett bord på en kräftskiva runt midnatt, allting av värde har kommit glidande åt mitt håll, rört sig till mig utan att jag behövt göra något åt det.
Ni är från himlen sända eftersom kärleken är så fri från krav eller eftergifter. Jag har inte varit särskilt bra på någonting i det här livet. Jag har snavat mot allting. Det är som om världen vore en knut jag inte får upp. Men ni visade mig något fantastiskt. Ni visade mig att världen redan ligger öppen, att den där knuten är min egen, dess hårda knut sitter på insidan av mig och när ni är nära så är det som att dra i presentsnören och se allting enkelt öppna sig.
Jag minns knappt hur världen såg ut före er. Den hade sina utmaningar men de förefaller ligga så långt bak i tiden. Den hade sina glädjeämnen också men jag minns de knappt. Jag minns inte heller vem den rosenkindade unge mannen som jag är som jag ser på fotografier jag hittar i botten på flyttkartonger ibland när jag är nere i källaren för att ställa undan eller plocka upp något. Nu när jag ser mig i spegeln ser jag bara er. Jag letar efter gemensamma nämnare, en skrattgrop, ett leende, nyansen i ett par ögon, hår som faller på ett gemensamt sätt. Jag ser er. Jag ser mig själv i er. Men det är inte centralt. Jag ser en sorts upphöjd version av mig själv, en vackrare, renare och värdigare version av mig själv. Det är storslaget. Det är också väldigt högtidligt och möjligen en smula högtravande men livet är högtravande ibland.
Så jag ser er även när jag blundar.
Det kommer till mig om kvällarna, när jag ligger bredvid er, när jag hör er andas, när regnet smattrar mot fönsterblecket när de små ljus-bollarna som hänger ner från fönstret lyser svagt, när jag har er helt nära, då kommer tanken till mig alldeles ren och oförstörd: “Jag är deras pappa” och den tanken fortplantar sig sedan i hela kroppen, det är något alldeles oerhört och det är alltid något alldeles oerhört men vardagens plikter och åtaganden har en förmåga att skyla miraklen, att förvandla miraklen till något annat, något mindre sakralt, men de där minuterna kan jag ibland också se mig själv ur era ögon och det är den kärleken som når in i mig och slår upp som en blomma av ljus här inne. Det är något alldeles oerhört detta. Ni är mina barn, min son och min dotter, och stoltheten och tacksamheten jag känner är bokstavligen inte från denna världen, den är given ur en större hand, skapad ur ett större hjärta och om Gud finns så finns han i barnen, eller i kärleken till barnen snarare och ni skänker mitt liv en legitimitet. Ni berättigar mig.