Vänner ringde och var oroliga om jag tagit illa vid mig. Det hade jag inte alls. Att bli kallad skandalförfattare i det här fruktansvärt ängsliga lilla landet kan i min värld aldrig vara något annat än en komplimang.
Under hela mitt liv har jag varit en skrivande människa. Att sätta ord på världen är det enda sättet jag känner till som gör världen begriplig. Mitt skrivande har tagit mig till stora segrar och svidande nederlag. Skrivandet har tagit mig ut ur mitt bortglömda, lilla hål i Göteborg, via åtta fantastiska år i Norrköping, till Stockholm och de stora scenerna.
Skrivandet har framförallt tagit mig i handen och dragit ner mig i underjorden… Min, samhällets och allas underjord.
Skrivandet har alltid haft en blick riktad inåt, mot hjärtats villkor och sorgens landvinningar. En annan blick har fallit mot samtiden, landet och världen vi lever i.
Det finns några strider som jag likt ett ösregn hållit fast vid.
Det första och viktigaste är kampen mot kultureliten. När jag gav ut min första bok 1992 gjorde jag det som en direkt gerillarörelse mot den förlegade, stelbenta, inavlade kulturelit som (redan då) såg till att premiera sina egna och göra obegriplig hjärngymnastik av sådant som borde varje människas själva rättighet, konst, poesi, litteratur.
Under alla år sedan dess har jag satt en ära i att vara i ständig opposition mot den kulturella eliten.
Ingen är lyckligare än jag över att se det fruktansvärda hyckleriet inom finkulturen fullständigt rasa samman.
Skammen har visat sig vara långt mycket värre än någon kunnat tro. Bränn skiten. Kom med bränsle till elden. Låt de förlegade, förbannade kulturinstitutionerna brinna ner. Äntligen slår dörrarna till kulturelitens perversioner upp på vid gavel. Så här är det. Så här perverterat har det varit i över hundra år.
Alla höga företrädare, både män och kvinnor, står nu till svars. Jag jublar.
Men det är inte bara kultureliten som låtit den nakne kejsaren dansa framme på podiet.
Den mediala eliten har gång på gång bara de senaste åren fått stå med brallorna nere. Kejsaren är så brutalt naken. Folk som år ut och år in har skrikit högst om sin jämställdhet, sin tolerans och sin feminism, har blivit ertappade med rena vidrigheter.
Avslutningsvis har även den politiska eliten fått känna av att verkligheten och människor anspråk på sanningen vridit sig några varv. Under många, många år var politikerna och journalisterna i hemlighet allierade med varandra. En sanning trummades ut. Sedan ställdes ett alternativ till den sanningen och sedan fick folket välja. Nu ser vi att verkligheten hela tiden kräver av oss att vår blick går i 360 grader. Att det finns väldigt många fler sätt att se verkligheten på än vad som tidigare kommit fram.
Sammantaget. På fält efter fält faller eliten sönder och samman och jag tänker på Strindberg och hans dikt Esplanadsystemet om hur man måste bära ut och bända bort all bråte innan man kan bygga nytt. Och är det verkligen nytt vi behöver, på samma gamla tomt? Kanske är det tillräckligt att bara störta gamla, förlegade maktstrukturer i gruset. Låt oss börja göra det. Så tar vi resten sedan.