Ibland blir det inte alls som man trott eller tänkt sig. Ena stunden är det en vanlig tisdag på jobbet och man har fullt upp, i nästa ligger man nedbäddad i en säng på hjärtavdelningen med sladdar överallt.
Läkare och sjuksköterskor surrar omkring och det är fullt pådrag. Jag ringer min man och dirigerar runt honom i huset för att han ska komma med lite saker och är tacksam att jag fick med mig telefon och hörlurar, för nu börjar en ändlös väntan. På salen ligger ytterligare tre personer, kvinnan med krånglande hjärta som vårdat sin demenssjuke man i flera år och nu slutligen gått in i väggen av utmattning, väntar tålmodigt på besked om eventuell operation. Alla väntar på olika saker och jag känner att det inte riktigt passar sig att ligga där och vara otålig och fundera på om jag ska få åka hem om en eller två timmar eller imorgon, några kanske inte får åka hem alls. Jag är möjligtvis yngst på avdelningen och det är mycket prat om sjukdomar och diagnoser, behovet av att få berätta just sin historia är stor. Jag lyssnar och känner att jag är lyckligt lottad. Med jämna mellanrum kommer personal in och kollar blodtryck, lämnar ut mediciner och småpratar, alltid vänliga, alltid glada. Jag tänker att det är helt otroligt vilken insats de gör, trots att de säkert går på knäna.
En av damerna upplyser mig om alla olika mattider, det är frukost, förmiddagskaffe, lunch, eftermiddagskaffe och middag. Och på kvällen får man kaffe och mackor, säger hon och lyser upp. Ja, det är ju helt fantastiskt faktiskt, som att ha helpension på hotell. Fast lite dystrare då. Utanför skiner solen och det snöar om vartannat, men inne skulle det kunna vara vilken årstid som helst, det är varmt och kvavt och syrefattigt. Minns när jag fick mitt första barn, med kejsarsnitt, och låg inlagd en vecka. Jag hade konstant huvudvärk, tänkte att det skulle vara så som nybliven mamma, men det släppte så fort jag kom ut i friska luften och hem.
Den här gången var det nog falskt alarm, men perspektiven förskjuts en aning när jag ser mitt hjärta där på ultraljudsskärmen, flämtande som en liten fågelunge, så skört, så bräckligt, och jag fattar att det är den där lilla muskeln som håller igång allt, som är hela grejen liksom, och att jag antagligen borde ta bättre hand om mig.
Ofta hör man om hur dålig vården är, människor blir felbehandlade, får vänta för länge, får ligga i korridorer, dör eller blir hemskickade för att det inte finns plats. Min bild är en helt annan, jag har haft tur kanske, men sällan har jag känt mig så omhändertagen, uppkollad, lyssnad på och vänligt bemött. Stort tack för det! Men helst vill jag nog ändå inte komma tillbaka, på länge.