Jag kan inte låta bli att kommentera föregående veckas beslut att återinföra en variant av den allmänna värnplikten.
Jag välkomnar det! Det gör mig inte till någon militärromantiker. Det finns ingen romantik i krig, ohyggliga vidrigheter och fruktansvärt mänskligt lidande. Dock har Sverige utifrån försvars- och militärstrategisk politik tagit beslut om att ha ett militärt försvar. Det kommer man inte runt.
Att återinföra den allmänna värnplikten i någon form är en vass arbetsmarknadspolitisk åtgärd. Den kommer att hålla fler killar och tjejer i någon form av sysselsättning under ett något förvirrat år där i brytpunkten mellan ytterligare studier eller en inte alltid så tillgänglig arbetsmarknad. Det där året då många väljer att upptäcka någon främmande kontinent med ryggsäck eller bara bida sin tid i väntan på något annat. Där träffar militärtjänstgöring helt rätt.
Att återinföra den allmänna värnplikten är en tro på att just det allmänna är försvarsmaktens styrka. Det kanske kan låta banalt, men det är rätt fascinerande hur man kan få 40 personer med skilda bakgrunder och erfarenheter att börja samverka och fungera som en enhet. Däri ligger styrkan.
För att detta ska fungera måste man underkasta sig den militära bubblan, för det är en helt egen värld på många sätt. Man kan raljera massor över det militära. Historier blir dessutom sällan så tillspetsade som lumparberättelser som delas med fascination och igenkänning med de som varit där. Lasse Åbergs klassiker var något på spåren i den meningen.
Jag har någon form av militärt förflutet med en lång lumparperiod och därpå ett jobb som trupputbildare. Att det skedde i Linköping där pappa och morfar också gjort sin värnplikt ska inte underskattas för känslan av det gemensamma. Att pappa och jag slapp göra rekryten 1941 då morfar sen åkte till Haparanda och den svenska gränsen, är vi nog rätt tacksamma för.
Många har garanterat ifrågasatt meningsfullaktigheten i allt de pysslat med när de varit i grönkläder. Det stämmer nog om man jämför med livet i övrigt, men i bubblan råder som sagt en annan verklighet. Det är inte så tokigt att runt 20-årsåldern få rätta in sig bakom strikta regler och rutiner. Att tvingas samarbeta med andra människor för att lösa uppgifter och att acceptera att laget är större än jaget. Det betyder inte att man för den skull sen behöver rusa iväg till någon av världens oroshörn för att försöka bringa ordning, även om de som gör det är värda all respekt för viljan till fred.