Sätter oss ner på en restaurang och då är det okej att ta av. Vi gör som alla andra, lägger det på bordet. En semestertripp har gett mig anledning att studera användandet av munskydd lite närmare. Det är fascinerande, och kanske lite skrämmande. En av anledningarna till Folkhälsomyndighetens ovilja att införa obligatoriskt munskyddstvång har väl varit just att de måste hanteras på ett säkert sätt och de ger inte fullgott skydd mot smitta, som en del kanske trodde. Däremot kan de skydda andra från din utandningsluft, förutsatt att du hanterar munskyddet rätt. På resmålet är det munskyddskrav så länge du rör dig utomhus, i affärer och i andra offentliga miljöer. Så fort man satt sig ner i en bar eller restaurang kan de dock tas av, annars blir det ju så klart svårt att äta och dricka. Allt känns fullt rimligt och det är för det mesta inte särskilt svårt att hålla avstånd. Men vad gör man med munskyddet när det inte behöver sitta framför munnen? Kastar det och tar ett nytt, som man borde? Knappast! Oftast hamnar det i armvecket, på bordet, under hakan eller hängande på ena örat, fritt att sprida eventuella viruspartiklar omkring sig. Själv får jag ofta en impuls att ta av det när jag inte hör ordentligt, som om det dämpar själva hörseln också, men det är antagligen en ren reflex, när jag egentligen skulle vilja ta av personen som pratar eftersom jag behöver se munnen för att höra ordentligt. En lätt känsla av andnöd infinner sig gärna också.
Det fascinerande är vad som händer när vi träffar nya människor under de här speciella omständigheterna. Vi håller avstånd, är försiktiga, bär munskydd – tills vi tycker att vi känner dem, för då smittar de plötsligt inte längre. Studerar några människor en kväll, som ju längre tiden lider, mer och mer flyttar samman sina bord, pratar och skålar. De förenas som landsmän och munskydden ligger ihopknölade på borden, för det är så vi funkar. En människa jag känner kommer inte att göra mig något ont, vi är ju vänner. Det är människorna vi inte känner som skrämmer oss, som kan smitta och skada oss.
Skolan har börjat igen, trängsel och kollektivtrafik, och det är svårare att hålla avstånd där än i de flesta andra miljöer, men vi går mot varmare tider och förhoppningsvis minskad smittspridning. Igen. Det blir den tredje våren och det är snart meningslöst att prata om att det ska återgå till det “normala”. Vad är ens det normala längre? Vi får nog tänka att det är det här.